Sveriges mesigaste katt?
Jag har två katter, Ernst och Majsan. Majsan har jag bloggat om tidigare så nu är det Ernst tur.
För snart fem år sedan, när jag låg i skilsmässa, fick jag vetskap om Ernst existens. Då var han en liten kattunge och för liten för att flytta ifrån sin mamma och sina kattsystrar. Så långt tillbaka som jag kan minnas så har jag velat ha en egen katt. Men mina föräldrar ville inte ha något husdjur och inte min fd man heller. Nu när jag skulle flytta till ett eget boende igen var det är perfekt läge att skaffa katt. Eftersom mina barn skulle bo kvar hos sin pappa så kände jag att jag behövde någon att ta hand om.
Det visade sig att Ernst inte är så förtjust i att bli omhändertagen, han är inte mycket för att kela och vara sällskaplig. Att bli upplyft i famnen för lite fysisk närhet gillar han inte alls utan blir stel som en pinne och jamar ynkligt. Han tycker inte om när jag får besök - med undantag av barnen. Så fort det ringer på dörren slinker han in under sängen eller soffan och stannar i de flesta fall där till besöket har gått. Trodde han skulle bli lite mer kelen och mindre mesig när han blivit kastrerad, men det blev ingen skillnad alls.
Ernst älskar att krypa in i garderober och skåp och lägga sig. Där känner han sig trygg och ligger kvar t o m om jag dammsuger. Annars är dammsugaren en mycket farlig tingest tycker Ernst, men en gång vågade han fräsa åt dammsugaren när den var avstängd.
Jag misstänker starkt att Ernst är Sveriges mesigaste katt. Men ibland kan han vara riktigt sällskaplig och komma till mig när jag sitter i soffan eller ligger i sängen och vilja bli klappad. Han märker också när jag inte mår bra, då kommer han och lägger tassarna i mitt knä och jamar lite som för att försöka trösta mig.
Kanske är Ernst inte mesig utan bara förståndig som lever efter mottot: "Hellre fly än illa fäkta" :)
För snart fem år sedan, när jag låg i skilsmässa, fick jag vetskap om Ernst existens. Då var han en liten kattunge och för liten för att flytta ifrån sin mamma och sina kattsystrar. Så långt tillbaka som jag kan minnas så har jag velat ha en egen katt. Men mina föräldrar ville inte ha något husdjur och inte min fd man heller. Nu när jag skulle flytta till ett eget boende igen var det är perfekt läge att skaffa katt. Eftersom mina barn skulle bo kvar hos sin pappa så kände jag att jag behövde någon att ta hand om.
Det visade sig att Ernst inte är så förtjust i att bli omhändertagen, han är inte mycket för att kela och vara sällskaplig. Att bli upplyft i famnen för lite fysisk närhet gillar han inte alls utan blir stel som en pinne och jamar ynkligt. Han tycker inte om när jag får besök - med undantag av barnen. Så fort det ringer på dörren slinker han in under sängen eller soffan och stannar i de flesta fall där till besöket har gått. Trodde han skulle bli lite mer kelen och mindre mesig när han blivit kastrerad, men det blev ingen skillnad alls.
Ernst älskar att krypa in i garderober och skåp och lägga sig. Där känner han sig trygg och ligger kvar t o m om jag dammsuger. Annars är dammsugaren en mycket farlig tingest tycker Ernst, men en gång vågade han fräsa åt dammsugaren när den var avstängd.
Jag misstänker starkt att Ernst är Sveriges mesigaste katt. Men ibland kan han vara riktigt sällskaplig och komma till mig när jag sitter i soffan eller ligger i sängen och vilja bli klappad. Han märker också när jag inte mår bra, då kommer han och lägger tassarna i mitt knä och jamar lite som för att försöka trösta mig.
Kanske är Ernst inte mesig utan bara förståndig som lever efter mottot: "Hellre fly än illa fäkta" :)
En liten docka
Igår träffade jag en liten bebis. Hon var två månader men född två månader för tidigt så hon var mindre än en normalstor nyfödd. Jag har aldrig sett en så liten bebis utom på tv och på BB när ett av mina barn behövde ligga i kuvös efter födelsen. Den här lilla flickbebin såg ut som en liten docka. Hennes mamma gissade att lillan vägde ca tre kilo och jag är säker på att hon var kortare än 50 cm. Jag fick hålla den lilla och hon tittade noga på mig. En liten näsa, mun och små ögon. Små, små öron och pyttesmå fingrar. Jag var helt överväldigad av denna lilla människa som låg i min famn och studerade mig så ingående. Hennes mamma undrade om jag jobbade med spädbarn, men det gör jag ju inte. Tre egna barn har tydligen gett mig vana att hantera småttingar. Men mina barn var ganska rejäla när de föddes - två på ca fyra kilo och en på fyra och ett halvt. Jag har alltid tyckt om småbarn och särskilt bebisar och den kärleken tycks aldrig ta slut. Finns det något finare än dessa små krabater?
Plastälskaren
Min katt Majsan gjorde för någora månader sedan en ny upptäckt: plast är gott! Hon älskar att slicka på plast, framförallt platspåsar. Om jag varit och handlat och kommer hem med en ny plastpåse är hennes lycka fullkomlig. Jag hinner knappt sätta ner påsen på golvet i hallen innan hon är där och slickar på påsen. Duschdraperiet är också väldigt gott att slicka på. Jag kan inte förstå vad det är som är så lockande med plast. Nyttigt verkar det inte heller vara. Majsans favoritplast tycks vara de påsar man lägger frukt och grönsaker i när man handlar. Igår hade hon lyckats få loss en ganska stor bit från en sådan påse och börjat tugga i sig. Jag så henne och lyckades hindra att hon åt upp plastbiten. Förra veckan skrämde hon mig rejält: jag trodde att hon hade blod i avföringen. Vid en närmare titt såg jag att det var den typ av rött plastsnöre som man brukar öppna kexpaket med. Tur att jag inte hann ringa till veterinären!
Flörtis
"Flörtar du med alla?" frågade min kompis när vi var och fikade för ett tag sedan. Hon syftade på att jag gett killen i kassan en komplimang för hans nya frisyr. "Givetvis", svarade jag samtidigt som jag funderade över vad det är för flörtigt i att ge en positiv kommentar till en person som ändrat frisyr. Men jag är nog ganska flörtig av mig, eller så är jag bara vänlig och trevlig. Vill ju försöka göra ett positivt intryck när jag möter andra människor, särskilt om det är någon jag tycker verkar intressant. Min kompis tycker att det blir lite för mycket ibland. Som förra sommaren när jag gav en kille på vårt stamställe en puss på kinden. Då tyckte hon det var pinsamt att gå dit igen, men själv tyckte jag inte det var så farligt. Killen i fråga kom nog inte ihåg det så länge. Den jag helst flörtar med är annars en homosexuell man i Ica-affären där jag brukar handla. Han flörtar gärna tillbaka och det känns väldigt säkert och tryggt att flörta med honom eftersom jag inte "riskerar" något. Självklart kommer jag fortsätta flörta och det blir säkert mer nu när våren är här och sommaren närmar sig :)
Jobbigt...
Min lägenhet blev fuktskadad för tre veckor sedan. I onsdags var fastighetsägaren själv här tillsammans med en anställd och besiktigade skadorna. Väven och tapeten runt fönstret och balkongdörren behövde tas bort för att det skulle torka upp, om "gubbarna" fram till. Men när de väl börjat riva så visade det sig att det var mycket mer som behövde rivas ner. Nästan halva väggen i vardagsrummet rev de ner, ända till betongen! Nu ser det ut som en byggarbetsplats i vardagsrummet och luktar som i en unken gammal källare. Jag tycker det är så jobbigt när det händer sådana här oförutsedda saker så att det måste komma hantverkare. Det medför en massa extraarbete, främst extra städning. Allt "extra" känns väldigt jobbigt för mig. Nu har jag ju börjat jobba igen och jag pluggar dessutom och det är mycket energikrävande för mig som varit sjukskriven så länge. För att jag ska orka jobba och plugga krävs att allt annat runtomkring flyter på. Så när det inte gör det, blir jag helt slut och uppgiven. Undrar om jag någonsin kommer få min kraft och energi tillbaka helt och hållet? Samtidigt är jag medveten om att jag kanske aldrig får tillbaka samma kapacitet som tidigare. Å andra sidan - vem skulle inte tycka det var (i alla fall lite) jobbigt att få fuktskador i lägenheten med allt vad det innebär...
Jag - en bitterfitta?
Under min sjukskrivningsperiod har jag tydligt fått klart för mig vilka som är mina vänner och vilka som inte är det. Ganska få personer har stått vid min sida under hela min jobbiga tid, men dessa är mer än guld värda för mig. Jag kan bara hoppas att jag någon gång får återgälda vad de gjort för mig, att jag kan ge dem stöd när de behöver det. Jag skulle inte tveka en sekund!
Samtidigt har jag också förstått vilka som inte är några riktiga vänner. Falska vänner är värre än fiender eftersom de ger en knivstick i ryggen när man minst anar det. De som inte vill/kan/orkar ställa upp på sina vänner när de verkligen behöver dem, klarar man sig utan. Jag har slutat anstränga mig för dem som inte orkar bry sig när det gäller mig. Man kan växa ifrån sina vänner för att man t ex inte längre har samma intressen eller inte är i samma skede av livet. Ett smidigt - men falskt sätt - är då att undvika dem, komma på ursäkter för att inte träffas osv. Men det kanske trots allt är bäst att vara ärlig och säga att man inte är intresserad av att umgås för att man inte har något gemensamt längre.
Jag har lärt mig att inte anstränga mig och ödsla tid på personer som inte är beredda att erbjuda den typ av vänskap jag vill ha och de som inte orkar vara vänliga och trevliga. Jag försöker att vara snäll och vänlig mot alla. Försöker också tänka på att ge beröm och positiva kommentarer. Har jag ingenting positivt att säga håller jag hellre tyst. Jag lyckas inte alltid, men jag försöker.
Samtidigt har jag också förstått vilka som inte är några riktiga vänner. Falska vänner är värre än fiender eftersom de ger en knivstick i ryggen när man minst anar det. De som inte vill/kan/orkar ställa upp på sina vänner när de verkligen behöver dem, klarar man sig utan. Jag har slutat anstränga mig för dem som inte orkar bry sig när det gäller mig. Man kan växa ifrån sina vänner för att man t ex inte längre har samma intressen eller inte är i samma skede av livet. Ett smidigt - men falskt sätt - är då att undvika dem, komma på ursäkter för att inte träffas osv. Men det kanske trots allt är bäst att vara ärlig och säga att man inte är intresserad av att umgås för att man inte har något gemensamt längre.
Jag har lärt mig att inte anstränga mig och ödsla tid på personer som inte är beredda att erbjuda den typ av vänskap jag vill ha och de som inte orkar vara vänliga och trevliga. Jag försöker att vara snäll och vänlig mot alla. Försöker också tänka på att ge beröm och positiva kommentarer. Har jag ingenting positivt att säga håller jag hellre tyst. Jag lyckas inte alltid, men jag försöker.
Ett nej ÄR ett nej!
En gång för många år sedan sa Billy Butts försvarsadvokat, Kerstin Sandels: "Ett nej är inte alltid ett nej". Hon syftade på att om en kvinna säger nej till sex så är det inte säkert att hon menar nej. En oerhört korkad replik - speciellt med tanke på att hon själv var/är kvinna.
Jag funderar över varför en kvinnas nej inte tas på lika fullt allvar som en mans nej. Detta gäller både i privatlivet och arbetslivet. Kan det vara så att män har svårt att ta ett nej från en kvinna? Det känns nog inte bra för deras självkänsla. Jag misstänker att det är så i många fall, har själv råkat ut för det flera gånger. Det har t o m hänt att män kommenterad med: "Det vill du visst", när jag sagt att jag inte vill i något sammanhang. De tror sig alltså veta bättre än jag vad jag vill och inte vill, vilket naturligtvis är omöjligt. Ett nej ÄR ett nej. Ett "nja, kanske" eller "nja, jag vet inte" är däremot inte något tydligt nej. Tror faktiskt det skulle bli mindre våld om män lärde sig att ta ett nej, istället för att resonera:"I won't take no for an answer!"
Jag funderar över varför en kvinnas nej inte tas på lika fullt allvar som en mans nej. Detta gäller både i privatlivet och arbetslivet. Kan det vara så att män har svårt att ta ett nej från en kvinna? Det känns nog inte bra för deras självkänsla. Jag misstänker att det är så i många fall, har själv råkat ut för det flera gånger. Det har t o m hänt att män kommenterad med: "Det vill du visst", när jag sagt att jag inte vill i något sammanhang. De tror sig alltså veta bättre än jag vad jag vill och inte vill, vilket naturligtvis är omöjligt. Ett nej ÄR ett nej. Ett "nja, kanske" eller "nja, jag vet inte" är däremot inte något tydligt nej. Tror faktiskt det skulle bli mindre våld om män lärde sig att ta ett nej, istället för att resonera:"I won't take no for an answer!"
Fel låt
Jag och mina barn har tittat på Melodifestivalens final ikväll. Den som engagerade sig mest var min yngsta dotter. Det började redan tidigare under dagen då hon köpte årets Melodifestivalen-cd. "Jag bara måste köpa Melodifestivalen 2010", sa hon. Hon samlar på de skivorna säger hon - samligen består av tre stycken :)
Tyvärr så gick Melodifestivalen inte alls som hon ville... Hon röstade på Erik Saade och tyckte att jag skulle rösta på Peter Jöback eftersom han såg ut att inte få så många röster. Besvikelsen var stor hos henne när Anna Berggren (heter hon så?) vann. Men det värsta var att Peter Jöback inte fick så många röster och "såg ledsen ut" på tv. Den som blev mest ledsen var min dotter, hon grät en lång stund över att stackars Peter sett så ledsen ut. Och hon som vann "såg ut som en häxa", frågan var om hon inte rent av var en häxa på riktigt.
Melodifestivalen brukar ju väcka starka känslor varje år. "Fel låt vann" och "Röstfusket" står det på löpsedlarna. Tur att inte min dotter inte är journalist och ska sätta rubriker. Då lär det ha stått följande på löpsedlarna: "Häxa fuskade till sig segern" ;)
Tyvärr så gick Melodifestivalen inte alls som hon ville... Hon röstade på Erik Saade och tyckte att jag skulle rösta på Peter Jöback eftersom han såg ut att inte få så många röster. Besvikelsen var stor hos henne när Anna Berggren (heter hon så?) vann. Men det värsta var att Peter Jöback inte fick så många röster och "såg ledsen ut" på tv. Den som blev mest ledsen var min dotter, hon grät en lång stund över att stackars Peter sett så ledsen ut. Och hon som vann "såg ut som en häxa", frågan var om hon inte rent av var en häxa på riktigt.
Melodifestivalen brukar ju väcka starka känslor varje år. "Fel låt vann" och "Röstfusket" står det på löpsedlarna. Tur att inte min dotter inte är journalist och ska sätta rubriker. Då lär det ha stått följande på löpsedlarna: "Häxa fuskade till sig segern" ;)
Ny partimedlem
Har länge funderat på att engagera mig politiskt. Tidigare har jag inte känt att jag haft tid och ork, men nu har jag gjort slag i saken. Igår var jag på ett arrangemang med anledning av Internationella kvinnodagen som hölls av lokala Socildemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Kände att jag höll med om det mesta som diskuterades och när jag kom hem anmälde jag mig som medlem i ett av dessa partier. Jag kanske inte kommer att vara så aktiv, men jag tror att ett politiskt engagemang är ett sätt att verkligen ändra på saker. Gnälla går ju bra, det gör väl alla. Men att verkligen försöka göra något åt "problemet" är det få som gör. Jag ska i alla fall göra ett ärligt menat försök.
Internationella kvinnodagen
Idag är den 8 mars och Internationella kvinnodagen (även om den precis har börjat när jag publicerar det här). Det får mig att fundera över hur långt vi egentligen kommit med jämställdheten mellan könen här i Sverige. Efter en liten snabbtitt runtomkring mig konstaterar jag att samhället fortfarande bygger mycket på männens villkor. I många fall känns de traditionella könsrollerna väl cementerade. Generellt sett så tjänar män fortfarande mer än kvinnor. Kvinnor tar ut största delen av föräldrapenningen, trots att man lagstadgat om obligatoriska pappamånader. Det är ett rent biologiskt faktum att kvinnan är gravid i nio månader, det går inte att ändra på. Men en gravid eller föräldraledig kvinna ska inte behöva utsättas för att bli "övertalig" under denna tid. Visst har det förekommit att även föräldralediga män råkat ut för samma sak, men de är lätträknade i jämförelse.
Kvinnor anses inte ha samma rätt till sin egen sexualitet som män. I dagens upplysta och sk moderna samhälle reagerar man fortfarande negativt på en kvinna som har många partners. En man som "sprider sin vildhavre" möts inte alls av samma reaktioner. För att inte tala om våldtäkter där kvinnan ska bevisa att hon inte frivilligt gått med på sex. Mannen behöver inte bevisa att kvinnan frivilligt hade sex med honom. Under förhör och rättegång ifrågasätts kvinnas sätt att klä sig, hennes tidigare sexpartners osv för att få henne att framstå som en slampa.
Tyvärr är vi kvinnor inte helt oskyldiga till dessa könsmönster. Boven i dramat kallas ofta "kärlek". Det blir lättare att underkasta sig mannen om man inbillar sig att man gör det av kärlek. Då tycker kvinnor plötsligt det är okej att bli misshandlade, fysiskt och psykiskt, under lång tid. Det är få som verkligen går vid första slaget "för han är ju så snäll annars, när han inte slåss".
Ett skräckexempel ur verkliga livet är kvinnan som hade ett förhållande med en betydligt äldre och gift man. Hon blev gravid eftersom den äldre "gentlemannen" inte ville använda kondom. För att det inte skulle bli skandal för mannens del så tvingades hon till abort. Hon höll på att förblöda ensam i sin säng.
En förlegad kvinnosyn råder inte bara i andra länder - även om den är mer uttalad på många håll - utan också här hos oss. Kanske hade hon rätt ändå, Gudrun Schyman: det kanske bor en liten taliban i de flesta män...
Borta bra, men hemma bäst
Den här helgen hade jag planerat att gå ut och roa mig, men det känns inte så lockande längre. Känner för en mysig hemmakväll framför tv:n med vin, popcorn och choklad. Melodifestivalen håller ju på och nu är äntligen OS slut så tv-tablån har återgått till ordinarie program. Inför en utekväll krävs även en del förberedelser och dessa känns bara jobbiga idag. Det kan bero på att jag igår förberedde mig för eventuellt utgående. Var med en kompis på mingel i en klädaffär och efter det gick vi och åt. Funderade på att fortsätta kvällen ensam eftersom min kompis skulle jobba natt, men jag kände mig trött så jag åkte hem klockan tio. Det kanske är åldern som börjar ta ut sin rätt ;) Imorgon kväll ska jag kanske gå på bio med en kompis. Men det känns inte jobbigt för då slipper jag förberedelser som att välja speciella kläder och sminka mig - det syns ju inte i biomörkret ändå.
Tillfällig hybris
Tror att gårdagen stärkte mitt självförtroende lite väl mycket. Fick en släng av hybris och missuppfattade en sak helt. Jag kom dock snabbt ner på jorden när jag insåg att jag gjort bort mig. Ett tag kommer jag nog skämmas lite, men det går över. Jorden går ju inte under bara för att jag gör bort mig. Jag säger som Sally Santesson (ungefärligt citerad): 'Hur skulle världen se ut om alla gjorde rätt jämt? Jag bjuder på det här, så slipper den grå massan göra om mina misstag. Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke.'
A new bitch in town
Tror jag har blivit en annan person genom min sjukskrivning. Kanske inte en bättre person, men en tuffare person. Och det är tur att det kommit något positivt ur all skit jag varit med om de senaste åren. Idag hände en sak som inte verkar så märkvärdig, men den stärkte mig:
När jag skulle tvätta kl 14 så var det tvätt i maskinerna. Då blev jag först lite osäker och kollade en extra gång att det verkligen var jag som satt upp tvättid. Det var det så jag bestämde mig för att låta den vara och avvakta en stund. Efter några minuter kom en man och sa att han trott att det var han som hade tvättiden. Det var ca tio minuter kvar innan den ena maskinen skulle vara klar och den andra var klar så jag erbjöd honom att köra klart maskinen, samt att använda torktumlaren en timme in på min tvättid. Då undrade han om han kunde använda en del av torkrummet också. Jag tänkte: "En del kan man inte erbjuda lillfingret för då vill de ha hela handen". Jag ville verkligen inte ha hans tvätt hängandes i torkrummet, så jag sa: "Jag vill kunna låsa in min tvätt och tvättmedlet när jag tvättar. Dessutom så är det ju du som har gjort fel". "Men, jag tänkte... om jag frågade snällt", sa han då. Under någon sekund övervägde jag om jag skulle låta honom hänga sin tvätt i torkrummet i alla fall. Kom fram till att stå fast vid mitt beslut och min åsikt trots att jag kände mig lite som en bitch. Det tyckte säkert "tjuvtvättaren" att jag var också.
Den här lilla händelsen kan säkert liknas vid en petitess, men det kändes viktigt för mig att stå på mig. Även jag har rätt att stå på mig och hävda min rätt. Jag tänker inte låta andra personer utnyttja eller trycka ner mig mer, då är jag hellre en bitch!
När jag skulle tvätta kl 14 så var det tvätt i maskinerna. Då blev jag först lite osäker och kollade en extra gång att det verkligen var jag som satt upp tvättid. Det var det så jag bestämde mig för att låta den vara och avvakta en stund. Efter några minuter kom en man och sa att han trott att det var han som hade tvättiden. Det var ca tio minuter kvar innan den ena maskinen skulle vara klar och den andra var klar så jag erbjöd honom att köra klart maskinen, samt att använda torktumlaren en timme in på min tvättid. Då undrade han om han kunde använda en del av torkrummet också. Jag tänkte: "En del kan man inte erbjuda lillfingret för då vill de ha hela handen". Jag ville verkligen inte ha hans tvätt hängandes i torkrummet, så jag sa: "Jag vill kunna låsa in min tvätt och tvättmedlet när jag tvättar. Dessutom så är det ju du som har gjort fel". "Men, jag tänkte... om jag frågade snällt", sa han då. Under någon sekund övervägde jag om jag skulle låta honom hänga sin tvätt i torkrummet i alla fall. Kom fram till att stå fast vid mitt beslut och min åsikt trots att jag kände mig lite som en bitch. Det tyckte säkert "tjuvtvättaren" att jag var också.
Den här lilla händelsen kan säkert liknas vid en petitess, men det kändes viktigt för mig att stå på mig. Även jag har rätt att stå på mig och hävda min rätt. Jag tänker inte låta andra personer utnyttja eller trycka ner mig mer, då är jag hellre en bitch!
Ordningen återställd
Idag pustar jag ut efter gårdagens heldag med förläsningar. Det är roligt och (oftast) intressant att gå på kursens förläsningar, men det tar på krafterna. Inte konstigt med tanke på att det blir långa dagar - igår var jag hemifrån nästan tolv timmar.
Skönt med lediga onsdagar efter tisdagarnas föreläsningar. Det är inte föreläsningar varje vecka, långt därifrån. De flesta onsdagar brukar jag ägna åt att plugga, men inte idag. Jag har snart tvättid; ska köra igång två maskiner och sedan ta bussen till stan och fika. Hoppas på att "ordningen ska vara återställd" på mitt favoritcafé. På tal om det så startar sfi:s verksamhet imorgon igen. Skolan har varit stängd i en hel vecka p g a snöröjning. Det ska bli roligt att jobba igen imorgon, men idag ska jag fortsätta slappa :)
Skönt med lediga onsdagar efter tisdagarnas föreläsningar. Det är inte föreläsningar varje vecka, långt därifrån. De flesta onsdagar brukar jag ägna åt att plugga, men inte idag. Jag har snart tvättid; ska köra igång två maskiner och sedan ta bussen till stan och fika. Hoppas på att "ordningen ska vara återställd" på mitt favoritcafé. På tal om det så startar sfi:s verksamhet imorgon igen. Skolan har varit stängd i en hel vecka p g a snöröjning. Det ska bli roligt att jobba igen imorgon, men idag ska jag fortsätta slappa :)
Extra ledigt
Idag fick jag en extra ledig dag. Skolan var stängd för snöskottning torsdag och fredag förra veckan, men då var jag ändå ledig. Fick mail om stängningen och uppmaningen att hålla koll på hemsidan för ytterligare information. Kom på det imorse och blev glatt överraskad när jag såg på hemsidan att skolan fortfarande var stängd. Istället för jobb blev det en sväng på stan med en kompis. Uträttade några ärenden, åt lunch och fikade. Hann även med att plugga en stund inför morgondagens föreläsningar. Nu väntar en lång, skön dusch och sedan tänker jag bara slappa framför tv:n.
