Drömmen om Köpenhamn
En gång träffade jag en man som var uteliggare. Jag kallar honom Hasse här, men han hette inte det. Hasse såg verkligen sliten ut; han hade yvigt grått skägg och ganska långt hår. Han hade inte många tänder kvar och var stundtals väldigt förvirrad. Det var inte svårt att komma fram till att han var/varit alkoholist. Vad som gjort att han hamnat i alkoholistträsket och slutligen blivit uteliggare kom jag aldrig fram till. Hasse ville inte prata om det, men annars pratade han mycket och gärna. Men han var inte påträngande på något sätt. Han var hur snäll och vänlig som helst. Bakom sin sjabbiga fasad hade han ett hjärta av guld. Hasse hade en dröm och det var att åka till Köpenhamn. Han hade varit där tidigare och vill gärna tillbaka för det var trevligt att vara uteliggare i Köpenhamn. I den danska huvudstaden fick uteliggarna vara ifred, sa Hasse och därför ville han gärna åka dig igen.
I min verklighet kändes det inte som någon dröm att åka till Köpenhamn och vara uteliggare. Jag trodde nog att Hasse drömde om att slippa leva som uteliggare, drömde om en egen lägenhet. Men drömmen om ett eget boende kanske kändes så ouppnålig för Hasse att han sänkt sina ambitioner för länge sedan. Ibland tänker jag på Hasse och undrar var han är nu. Kanske är han inte längre i livet. Eller så lever han och har uppnått sin dröm om Köpenhamn.
