susieque

En gång träffade jag en man som var uteliggare. Jag kallar honom Hasse här, men han hette inte det. Hasse såg verkligen sliten ut; han hade yvigt grått skägg och ganska långt hår. Han hade inte många tänder kvar och var stundtals väldigt förvirrad. Det var inte svårt att komma fram till att han var/varit alkoholist. Vad som gjort att han hamnat i alkoholistträsket och slutligen blivit uteliggare kom jag aldrig fram till. Hasse ville inte prata om det, men annars pratade han mycket och gärna. Men han var inte påträngande på något sätt. Han var hur snäll och vänlig som helst. Bakom sin sjabbiga fasad hade han ett hjärta av guld. Hasse hade en dröm och det var att åka till Köpenhamn. Han hade varit där tidigare och vill gärna tillbaka för det var trevligt att vara uteliggare i Köpenhamn. I den danska huvudstaden fick uteliggarna vara ifred, sa Hasse och därför ville han gärna åka dig igen.
I min verklighet kändes det inte som någon dröm att åka till Köpenhamn och vara uteliggare. Jag trodde nog att Hasse drömde om att slippa leva som uteliggare, drömde om en egen lägenhet. Men drömmen om ett eget boende kanske kändes så ouppnålig för Hasse att han sänkt sina ambitioner för länge sedan. Ibland tänker jag på Hasse och undrar var han är nu. Kanske är han inte längre i livet. Eller så lever han och har uppnått sin dröm om Köpenhamn.

Under en period har jag drömt mycket om en fd pojkvän. Drömmarna har gjort att jag också tänkt mycket på honom och den relation vi hade. Vi var tillsammans i två år och strulade i nästan ett år efter det. Jag känner inte att förhållandet avslutades på ett bra sätt. Jag hade mycket kvar som jag ville reda ut. En stor del beror säkert på att jag mådde så dålligt det sista året vi var tillsammans. Idag har vi ingen kontakt och jag vet inte om han är singel eller inte. Många gånger har jag funderat på att ta kontakt med honom. Det hade varit så lätt att ringa eller skicka ett mail, men jag har inte gjort det. Tycker att jag har varit tydlig med vad jag känner för honom. Har hoppats på att han ska höra av sig, men det har han inte gjort. Jag vet inte hur jag skulle klara ett avvisande från honom så jag tar det säkra för det osäkra och undviker att kontakta honom. Istället instämmer jag med Tomas Ledin i: "En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig." Kanske stämmer det gamla ordpråket: "Gammal kärlek rostar aldrig", men jag vågar inte chansa.

Flera av de artister som jag gillar är homosexuella män och jag har funderat lite över varför det är så. Vad har de som inte heterosexuella män har? 

Jag börjar med Sveriges mest kända par: Jonas Gardell och Mark Levengood. Jonas Gardell är en person som de flesta antingen älskar eller hatar, men han lämnar nog ingen oberörd. Jag är mycket förtjust i Jonas Gardell och tycker han är en duktig komiker. När jag gått från hans föreställningar har det varit med kramp i skrattmusklerna. Om några veckor ska jag se hans senaste föreställning och det ser jag fram emot. Gardells man Mark Levengood känns mycket som sin makes totala motsats. Mark Levengood är lugnet själv och en riktig mysfarbror, nästan Mummintrollet personifierad. Även äldre damer är ofta förtjusta i honom och jag är överförtjust.

Nu går jag över till sångare och får då ta dem i bokstavsordning för att inte favorisera någon av dem. Magnus Carlsson, vilken kille! Så söt och charmig och sjunga kan han verkligen. Har sett honom sjunga med Barbados och Alcazar lika bra trorts att det skiljer en del mellan dessa musikgenrer. Självklart har jag också sett honom uppträda som soloartist, senast med en julkonsert. Och på tal om julkonserter så har jag varit på Peter Jöbacks två senaste. Den mannen blir bara snyggare med åren, pojaktigheten har försvunnit och det är inte till hans nackdel. Vilken utstrålning han har och vilka fantastiska ögon. Det känns som om han ser bara på mig när han sjunger och han får fler att känna så.

Även mindre kända homosexuella män kan jag bli förtjust i. Beror det bara på att många av dem ser bra ut? Nej, jag tror inte det. Kanske känns det mer säkert att tycka om homosexuella män eftersom jag inte riskerar något rent känslomässigt. Jag vet att de inte visar något intresse för mig bara på grund av att jag är kvinna. Då kan jag beundra dem hur mycket jag vill utan att bli sårad för jag vet att det så att säga är kört från början.
I min ungdom så hade jag en kompis som brukade gå på en gayklubb i Göteborg. Hon försökte få med mig och några andra kompisar dit, men jag var för feg. I dagens läge hade jag glatt följt med, men nu kanske jag inte kommer får någon mer chans. En sak som jag ska göra inom de närmsta åren det är att åka till Stockholm när Pridefestivalen går av stapeln för den vill jag uppleva. Kanske kommer jag att bli en riktig faghag efter det.

Jag har varit och hälsat på mina barn. Jag åkte tåg hem och passade då på att lyssna på låtar jag fått inlagda på min mp3-spelare (som jag fick i 40-års present av mina barn). Lyssnade på ABBA:s skiva Voulez-vous som jag gillar skarpt. Det var den första skiva jag fick - på kassettband - när jag var liten och fått en egen bandspelare (det rör sig alltså om forntiden). På denna skiva finns låten Angeleyes med. När jag lyssnade noga på texten så kände jag att den påminde mig mycket om en före detta pojkvän till mig. Plötsligt bubblade känslor upp inom mig som jag inte trodde jag hade kvar. Jag trodde nästan att jag skulle börja gråta där på tåget när det närmade sig orten där han bor. ABBA sjöng vidare: "Look into his angeleyes. One look and you're hypnotized." Om han skulle se på mig med sina vackra ögon så skulle det förmodligen vara kört. Så jag får försöka att undvika både honom och hans ögon.