Man eller mes?

Trots att chocken nu har lagt sig efter mitt senaste inlägg så har jag svårt att släppa det. Funderar på varför. Jag är inte intresserad av den mannen längre och absolut inte svartsjuk. Det är snarare så att jag tycker lite synd om hans nya eftersom jag vet att den här mannen inte är någon att luta sig mot när det blåser.
Vårt förhållande var inte bra, men jag ville inte inse det. Mycket på grund av att jag var sjuk under en stor del av vårt förhållande. När jag i efterhand ser tillbaka på vårt förhållande så inser jag att han inte var så schysst mot mig. Han hade flera möjligheter att hjälpa mig när jag var sjuk och blev trakasserad av vår genensamma kollega. Men det skulle varit lite obekvämt för honom så han ville inte ställa upp och hjälpa mig. Han tänkte i första hand på sig själv och att rädda sitt eget skinn. Han är ingen riktigt man, utan en mes. Tycker att hans nya - och även jag - förtjänar någon bättre. Så småningom upptäcker hon nog det själv. Om inte annat så när förhållandet stöter på motgångar.

Smått chockad

Känner mig lätt chockad. Idag fick jag reda på att en av mina nuvarade kollegor är tillsammans med min fd pojkvän. Jag hade inte den blekaste aning om det! Ingen av dem har sagt något till mig. Att han inte skulle säga något är föga förvånande, men att hon har arbetat tillsammans med mig i en hel termin (och lite till) utan att nämna ett ord för mig om det. Jag känner mig lurad, förd bakom ljuset. Vad har hon för tankar om mig när hon inte vågat säga något på flera månader? Och vem är det som har planterat dessa tankar om mig hos henne? Min fd så klart!
Jag undrar hur jag ska kunna uppträda normalt för min kollega i fortsättningen. Jag misstänker att det är han som ligger bakom att jag inget har fått veta förän nu. Vad trodde han att jag skulle göra? Hur ser han på mig egentligen? Är så ledsen och besviken!


Livet börjar om vid 40

För mig var det en riktig kick att fylla 40. Jag tror det beror på att jag var sjuk de sista åren innan jag fyllde 40. Jag blev långtidssjuk 2007. Var helt eller delvis sjukskriven fram till i år. Men när jag skulle fylla 40 hade det börjat vända, jag såg ljuset i tunneln. Studier på 50 procent och en nyss påbörjad arbetsprövning gjorde att livet kändes mer hoppfullt än på länge inför 40-årsdagen.
Allting har definitivt inte gått på räls sedan min stora dag. Det har varit en del stora bakslag, men nu arbetar jag äntligen heltid igen. På en ny, trevligare, arbetsplats dessutom. Imorgon fyller jag 41 och jag tror att det kommer bli ännu bättre.


Sociala alkoholrelaterade umgängesformer

Jag tillhör de lyckligt lottade som haft ett avslappnat förhållande till alkohol under livet. Mina föräldrar var varken alkoholister eller nykterister utan skötte sitt alkoholintag på ett sätt som aldrig fick mig att må dåligt, skämmas eller oroa mig för deras skull.

När jag som liten var och hälsade på min farmor och farfar så lekte jag ibland med barnen i huset bredvid. Där bodde fyra pojkar tillsammans med sina föräldrar. En av pojkarna hette Jakob och honom gillade jag skarpt. En gång blev jag bjuden på fika i deras trädgård. Glatt höjde jag mitt saftglas och sa:"Skål Jopp-Jopp!" Stackars Jakob bara stirrade på mig och fattade ingenting. Hans föräldrar var nämligen frireligiösa och drack inte alkohol. För mig var det däremot den mest naturliga saken i världen att skåla.
Skålandet har även gått i arv till mina barn. Min son var inte gammal när han glatt höjde nappflaskan och sa:"Kaa!"

Nubbevisor har mina föräldrar aldrig ägnat sig åt, men min farmor lärde min bror följande visa:
Tycker du som jag så nubbar vi
för av nubbning blir man glad och fri
Brorsan var ju liten och oskydlig på den tiden och förstod inte vad visan handlade om, men han sjöng den gärna. På ett kalas hemma hos farmor och farfar sjöng han den för släktens nykterist. Knut, som nykteristen hette, blängde surt på mina föräldrar. I själva verket var det hans rara svägerska som lärt detta ohjälpligt förlorade barn att sjunga snapsvisor. Och farmor spelade oskyldig på ett sätt som hade kunnat ge henne en Guldbagge.

Vart tog Knut vägen?

Trodde det var Tjugondedag Knut idag, men när jag tittar i alamnackan så står det Tjugondedag jul. Hur länge har dagen hetat så? Och varför får inte Knut vara med längre? Är det inte längre korrekt att säga: "Tjugondedag Knut dansas julen ut"?
Det verkar trots allt vara så att julen fortfarande tar officiellt slut idag, 13 januari. Hemma hos mig brukar julen ta slut i samband med trettonhelgen. I år åkte julen ut lite pö om pö. Först var det julgranspyntet som plockades ner ur granen eftersom två av mina katter redan börjat demolera pyntet. Sedan var det plastgranens tur att monteras ner och läggas i kartong. Slutligen togs tomtar och adventsbelysning bort.
Varje år när jag plockar bort julsakerna så känns det lite som en nystart av vardagen. Lite förväntasfull brukar jag också känna mig. Det är som att det nya året då kan börja på riktigt.

Förkylt

Två gånger i veckan ringer jag min son som går gymansiet på annan ort. Sist jag ringde till honom hade han blivit förkyld och vi pratade en del om hans förkylning. Jag berättade även att jag känt mig lite förvirrad på mitt jobb. Jag har fått delvis nytt schema och nya grupper. Då fäller min, snart 17-åriga, son följande kommentar: "Vad är dina små problem jämfört med en mans förkylning?"

RSS 2.0