Hipp hurra för 17-åringen idag!
När min son var två och ett halvt år så tittade han mycket på en Alfons Åberg-film. Filmen handlade bland annat om att Alfons fyller år och har barnkalas. En dag kom mormor och morfar hem till oss och hälsade på. Morfar hade varit iväg och jobbat i Hjo och hade då köpt en present till sitt barnbarn. När sonen fick paketet sa han: "Ah en kaket! Ja hyller år!"
Marskatter
Knappt hann mars månad börja innan mina katter blev riktiga marskatter. Det är ett förfärligt jamande på Majsan och Kajsa. Trodde Majsan skulle sluta visa sådana tendenser nu när hon blivit kastrerad. Tack och lov så springer hon inte runt och kissar överallt längre, men hon jamar minst lika högljutt som när hon löpte. Kajsa jamar också ganska mycket och far omkring som en tossing. Hos henne sitter nog kattungtakterna fortfarande i, men hon verkar också påverkad av att det är mars. Till och med Ernst som annars är så lugn och sansad låter mer än han brukar. Han vill dessutom ut på balkongen i tid och otid. När Ernst går ut på balkongen ska Majsan och Kajsa också gå ut. De kommer springande så fort de hör att balkongdörren öppnas. Kanske är det så att katter har en inbyggd biologisk klocka - eller kanske almanacka - inbyggd som signalerar "mars, mars, mars".
Konvalecens med förhinder
Igår kastrerades min katt Majsan. Jag lämnade henne på Djursjukhuset på morgonen och hämtade henne på kvällen. Så långt allt väl. I eftervårdsråden stod att "den kastrerade katten" - alltså Majsan - skulle vara i lugn och ro i ett mörkt rum. Jag hade förberett med en bädd på golvet, kattlåda, mat och vatten i mitt sovrum. Helt enligt instruktionerna alltså. Tyvärr hade veterinären tydligen glömt att informera Majsan om hur man ska bete sig som nykastrerad katt. Hon ville nämligen inte alls hålla sig i stillhet och lugn och ro. Mina andra katter, Ernst och Kajsa, tyckte inte heller att Majsan skulle få vara i fred i sovrummet. Den stängda sovrumsdörren var oerhört intressant tyckte Kajsa och krafsade från utsidan för att få komma in. Samtidigt krafsade Majsan från insidan av dörren för att få komma ut. Varje gång jag öppnade sovrumsdörren var det en katt som ville smita in, samtidigt som en annan katt ville smita ut.
Natten passerade dock utan större incidenter, men sedan samma visa igen... När jag varit iväg och köpt smärtstillande medicin till Majsan, lät jag henne få komma ut från sovrummet. Som i ett trollslag var ordningen återställd: Katterna lugnade ner sig och Majsan kom äntligen till ro. Tror det är lugnast för alla om katterna får vara var de vill i lägenheten.
Rikta ilskan åt rätt håll
Man eller mes?
Vårt förhållande var inte bra, men jag ville inte inse det. Mycket på grund av att jag var sjuk under en stor del av vårt förhållande. När jag i efterhand ser tillbaka på vårt förhållande så inser jag att han inte var så schysst mot mig. Han hade flera möjligheter att hjälpa mig när jag var sjuk och blev trakasserad av vår genensamma kollega. Men det skulle varit lite obekvämt för honom så han ville inte ställa upp och hjälpa mig. Han tänkte i första hand på sig själv och att rädda sitt eget skinn. Han är ingen riktigt man, utan en mes. Tycker att hans nya - och även jag - förtjänar någon bättre. Så småningom upptäcker hon nog det själv. Om inte annat så när förhållandet stöter på motgångar.
Smått chockad
Känner mig lätt chockad. Idag fick jag reda på att en av mina nuvarade kollegor är tillsammans med min fd pojkvän. Jag hade inte den blekaste aning om det! Ingen av dem har sagt något till mig. Att han inte skulle säga något är föga förvånande, men att hon har arbetat tillsammans med mig i en hel termin (och lite till) utan att nämna ett ord för mig om det. Jag känner mig lurad, förd bakom ljuset. Vad har hon för tankar om mig när hon inte vågat säga något på flera månader? Och vem är det som har planterat dessa tankar om mig hos henne? Min fd så klart!
Jag undrar hur jag ska kunna uppträda normalt för min kollega i fortsättningen. Jag misstänker att det är han som ligger bakom att jag inget har fått veta förän nu. Vad trodde han att jag skulle göra? Hur ser han på mig egentligen? Är så ledsen och besviken!
Livet börjar om vid 40
För mig var det en riktig kick att fylla 40. Jag tror det beror på att jag var sjuk de sista åren innan jag fyllde 40. Jag blev långtidssjuk 2007. Var helt eller delvis sjukskriven fram till i år. Men när jag skulle fylla 40 hade det börjat vända, jag såg ljuset i tunneln. Studier på 50 procent och en nyss påbörjad arbetsprövning gjorde att livet kändes mer hoppfullt än på länge inför 40-årsdagen.
Allting har definitivt inte gått på räls sedan min stora dag. Det har varit en del stora bakslag, men nu arbetar jag äntligen heltid igen. På en ny, trevligare, arbetsplats dessutom. Imorgon fyller jag 41 och jag tror att det kommer bli ännu bättre.
Sociala alkoholrelaterade umgängesformer
När jag som liten var och hälsade på min farmor och farfar så lekte jag ibland med barnen i huset bredvid. Där bodde fyra pojkar tillsammans med sina föräldrar. En av pojkarna hette Jakob och honom gillade jag skarpt. En gång blev jag bjuden på fika i deras trädgård. Glatt höjde jag mitt saftglas och sa:"Skål Jopp-Jopp!" Stackars Jakob bara stirrade på mig och fattade ingenting. Hans föräldrar var nämligen frireligiösa och drack inte alkohol. För mig var det däremot den mest naturliga saken i världen att skåla.
Skålandet har även gått i arv till mina barn. Min son var inte gammal när han glatt höjde nappflaskan och sa:"Kaa!"
Nubbevisor har mina föräldrar aldrig ägnat sig åt, men min farmor lärde min bror följande visa:
Tycker du som jag så nubbar vi
för av nubbning blir man glad och fri
Brorsan var ju liten och oskydlig på den tiden och förstod inte vad visan handlade om, men han sjöng den gärna. På ett kalas hemma hos farmor och farfar sjöng han den för släktens nykterist. Knut, som nykteristen hette, blängde surt på mina föräldrar. I själva verket var det hans rara svägerska som lärt detta ohjälpligt förlorade barn att sjunga snapsvisor. Och farmor spelade oskyldig på ett sätt som hade kunnat ge henne en Guldbagge.
Vart tog Knut vägen?
Det verkar trots allt vara så att julen fortfarande tar officiellt slut idag, 13 januari. Hemma hos mig brukar julen ta slut i samband med trettonhelgen. I år åkte julen ut lite pö om pö. Först var det julgranspyntet som plockades ner ur granen eftersom två av mina katter redan börjat demolera pyntet. Sedan var det plastgranens tur att monteras ner och läggas i kartong. Slutligen togs tomtar och adventsbelysning bort.
Varje år när jag plockar bort julsakerna så känns det lite som en nystart av vardagen. Lite förväntasfull brukar jag också känna mig. Det är som att det nya året då kan börja på riktigt.
Förkylt
Bag-in-box
I början var det lite svårt med själva namnet. Min kompis kallade den för "bottle-in-bag", vilket kanske inte är helt fel; det ryms drygt tre vanliga vinflaskor i en box.
En man jag träffade ett tag gillade inte bag-in-box vin. Han påstod att vinet på box smakade kartong. "Hur kan det smaka kartong när det är i en påse?" undrade jag. "Det borde ju smaka påse i så fall och inte kartong." Det hade han inget svar på.
När jag nyligen börjat på en ny arbetsplats så var jag på en vinmässa. På mässan såg jag en av mina nya arbetskamrater. Tillbaka på jobbet så talade jag om att jag sett honom på mässan. Han hade sett mig också och undrade om jag hittat några intressanta viner. Jag sa: "Ja, jag hittade några bag-in-box som jag tyckte var goda". Några veckor senare såg jag i lokaltidningen att denne arbetskamrat var vinexpert. Då kände jag mig väldigt simpel med mina bag-in-box...
Tomteterror
En enda man
Det finns en man i staden där jag bor som har sett denna film sju gånger. Han säger att filmen handlar om hans liv. Därför kändes det väldigt speciellt när han kom in i biografen strax innan filmen började och satte sig framför alla andra. Under filmen kunde jag inte låta bli att titta på hans huvud i motljus av filmduken. "Så detta är du?" tänkte jag. När filmen var slut ville jag gå fram och ge honom en kram, men jag såg att han var inne i sig själv och ville inte störa.
Det var nog fler som kunde känna igen sig i filmen - jag kunde det. Saknaden efter en älskad person och funderingar på om livet verkligen är värt att fortsätta leva har nog de flesta känt någon gång. Vi är ju alla bara människor.
Tysk, svensk eller utvecklingsstörd?
Barnens pappa hade gått iväg för att köpa ny film till kameran (vi hade ingen digitalkamera). Vi andra väntade på honom på ett ställe. Då kommer det fram en liten ledsen flicka till mig. Jag förstod att hon kommit ifrån dem hon var där tillsammans med. Jag försökte trösta henne och förklara att jag skulle hjälpa henne att få tag i sin familj så fort min man kom tillbaka. Flickan grät och jag kunde inte höra vad hon sade. Kanske pratade hon inte svenska? Jag försökte med engelska och tyska, men då såg flickan helt oförstående ut. Hon verkade däremot förstå när jag pratade svenska så jag fortsatte med det tills barnens pappa kom tillbaka. Jag förklarade situationen för honom och sade, lite diskret: "Jag förstår inte vad hon säger, men hon verkar förstå mig. Hon kanske är utvecklingsstörd." Han vänder sig till flickan och säger något som jag inte hör, sedan säger han: "Så du är från Danmark". Oj, vad jag kände mig dum då!
Men när jag väl fått klart för mig att flickan var dansk så hade jag inga problem med att förstå vad hon sade. Jag tog med mig flickan till en uppsamlingsplats för borttappade barn. Där ringde personalen till det mobilnummer som stod på flickans arm (vi lyckades inte komma fram på det numret eftersom vi inte kunde landsnumret till Danmark). Flickan och jag väntade tillsammans på hennes föräldrar, som var jätteglada att hitta sin lilla "rymling".
Själv har jag ju många gånger fått höra kommentarer till följd av denna lilla händelse. Nu kan jag för det mesta skilja mellan danskar och utvecklingsstörda, även om mina vänner tvivlar på det ;)
Manligt självförtroende
Nyligen träffade jag på en man när jag var ute på krogen. Vi pratade lite och av någon anledning sa mannen: "Jag är inte bög, men det är många som tror det." Jag hade inte fått intryck av att han var bög och det talade jag om för honom, men kunde inte låta bli att fråga varför många trodde det. "Det är för att jag ser bra ut", svarade han. "Gör du?" tänkte jag, men jag lyckades hålla god min.
På sk dejtingsajter hittar man ofta formuleringar som "Ser bra ut enligt andra" på mäns profiler. Det mest slående med dessa mäns profiler är att de saknar bild så det blir omöjligt att skaffa sig en egen uppfattning om hur "bra" personen ser ut. Jag kan inte heller låta bli och undra vilka "andra" är... Kanske mannens mamma eller en kompis med gravt synfel?
Kärt återseende
En del personer behöver man inte träffa så ofta för att vänskapen ska bestå, men det känns ändå alltid naturligt att träffas. Samtalet tar vid där det slutade sist och det känns inte alls som det har gått lång tid sedan man sist träffades.
Osynlig?
Den första person jag får syn på redan utanför skolan där vi skulle vara, var naturligtvis den psykiskt sjuka kollegan. Jag kände mig trots allt lugn när jag fick bekräftelse på att hon reagerade precis som jag väntat mig. Hon glodde hatiskt på mig och jag glodde minst lika svart tillbaka. Så länge jag hade henne under uppsikt så kände jag mig ganska säker.
Vad jag däremot inte var beredd på var reaktionerna från de andra fd kollegorna: Några av dem hejade när de såg mig, men de allra flesta låstades inte se mig! Två person gick fram och pratade med mig. En av dem har jag egentligen aldrig arbetat med, men hon har själv varit långtidssjukskriven. Jag kände inte någon större lust att konversera med mina fd kollegor, men den enda som jag inte ens kan tänka mig att hälsa på är den psykiskt sjuka fd kollegan.
Sjukskrivning innebär inte bara en kamp för att orka komma tillbaka till arbetslivet, det innebär tydligen att man blir osynlig och inte längre räknas i mångas ögon...
Imorgon är en annan dag...
... eller vad jag nu tänkte när jag fick ett nytt bankkort med posten. Bankkortet skulle aktiveras innan det var klart att användas och det gamla kasseras. Men det orkade jag ju inte göra samma dag som kortet kommit. Därför inträffade följande idag: Jag stod vid bankomaten och försökte ta ut pengar, men automaten visade ett meddelande om tekniskt fel. Jag trodde naturligtvis att det var något tillfälligt fel så jag tänkte glatt att jag ju kunde betala med kortet. Glad i hågen gick jag in i affären och plockade till mig det jag skulle köpa, lämnade bankkort och körkort till kassapersonalen. "Det går inte att genomföra köpet. Det står att ditt kort är ogiltligt", sa tjejen i kassan. Först stod jag och kände mig som ett stort frågetecken, sedan kom jag på att det låg ett nytt bankkort hemma. Efter att ha bett om ursäkt gick jag med blossande kinder ut ur affären. Gud, vad pinsamt!! Vad göra? Jo, jag tog första bästa buss hem, sprang upp till lägenheten och satte på datorn. Sedan letade jag upp det nya bankkortet och registrerade det via bankens hemsida. Ut igen och tog nästa buss till stan och tillbaka till butiken (men jag tog vägen om bankomaten för säkerhets skull). Puh! Kanske har jag lärt mig något genom detta. Just nu känns det som att jag alltid kommer aktivera nya bankkort så fort jag fått dem. Okej, imorgon är en annan dag, men vänta inte alltid till imorgon med att ta tag i saker!
