Seriöst...
...är ett uttryck som dagens tonåringar verkar gilla. Funderar lite på hur omgivningen skulle reagera om jag drabbades av en - mycket - försenad tonårsrevolt. Jag tycker själv inte att jag var särskilt revolutionär som tonåring. Mina föräldrar skulle kanske inte hålla med mig. De sa ofta att de hoppades att jag själv skulle få en dotter som blev lika besvärlig som jag var... Då kontrade jag med: "Det hoppas jag också!" Och jag hoppas fortfarande att mina döttrar ska vara som jag var när de blir tonåringar för då lär jag inte få det så tufft. Lite tuffare än jag var som tonåring får de gärna bli och jag har märkt av lite tonårstendenser hos min äldsta dotter som nu är precis i början av sin tonårstid.
Åter till tonårsrevolten: Jag har ett par jobbiga år bakom mig och de är inte över än. Jag undrar om jag skulle ha lättare att hantera dem - eller i alla fall ifrågasätta dem -om jag varit tonåring idag. Egentligen vill jag inte ha tillbaka min tonårstid för jag upplevde den som jobbig. Å andra sidan har jag ju nu haft några jobbiga år. På något sätt skulle det kännas befriande att vid ett av alla meningslösa möten med arbetsgivaren få reagera som en tonåring. Tänk att få sitta på ett möte och se på de övriga med stora ögon, kantade av tio lager mascara, och säga: "Ah men, seriöst! Orka gå på utredning hos företagshälsovården!" Och sedan himla med ögonen och demonstrativt tugga på ett tuggummi och lägga huvudet och armarna på bordet.
