Att inte räknas
Hela samhället idag genomsyras av att personer som inte arbetar inte heller räknas. Vår nuvarande regering pläderar för "arbetslinjen"; de som arbetar ska få förmåner i form av t ex sänkta skatter. De som inte arbetar får ingenting. Och det spelar ingen roll varför man inte arbetar - alla dras över samma kam. Hur många väljer att inte arbeta/vill inte arbeta? Jag har inte valt att bli sjuk. De som blir friställda, p g a att företag går i konkurs eller skär ner, har inte valt att bli arbetslösa. Det är mycket sällan ett frivilligt val att inte arbeta. Jag har inte varit sjukskriven hela mitt liv. Jag har också arbetat och betalat skatt. Även sjukskrivna betalar skatt. Jag bidrar - och har redan bidragit - till min egen sjukpenning. Arbetslösa har också oftast bidragit till sin a-kassa genom sina redan betalda skatter. För att inte tala om de stackars pensionärerna som jobbat och slitit ett helt liv, men ändå inte får pensionen att räcka.
"Det ska inte vara okej att leva på bidrag", säger regeringen. Det finns ingen som kan leva på bidrag - det går knappt att överleva!
Var går gränsen mellan glömska och nonchalans?
För drygt en vecka sedan bad jag att få tillbaka dvd-filmer jag lånat ut till en grannes lille son så att min 10-åriga dotter skulle kunna titta på dem igen. Jag har fortfarande inte fått dem tillbaka. Naturligtvis beror det inte på den lille pojken utan på hans mamma. Min dotter var med mig när jag gick en trappa ner, ringde på dörren och bad att få tillbaka de utlånade filmerna. "Jag ska bara leta rätt på dem. Sedan kommer jag upp med dem", sade grannen då. Dagen därpå påpekade min dotter, med en viss besvikelse i rösten, att det tog lång tid för grannen att hitta filmerna...
Samtidigt vet jag ju att jag får skylla mig själv som varit snäll och lånat ut filmerna till fel person. Visserligen visste jag inte att det var fel person jag lånade ut filmerna till just då. Men det har jag fått veta med besked efteråt. Grannen i fråga har lånat pengar av mig vid några tillfällen. Varje gång har jag fått vänta längre än överrenskommet på att få tillbaka pengarna för att grannen glömt betala tillbaka. Sista gången "glömde" hon betala tillbaka i över två månader. Det har inte handlat om några större summor - högst någon hundralapp - och filmerna är inte heller värda så mycket rent materiellt. Men jag gillar inte att känna mig nonchalerad för det är väl troligt att det är vad det handlar om. Härom veckan hade grannen "glömt" att ta hand om sin tvätt i torkrummet två timmar efter avslutad tvättid. Jag tror hon sett att jag skulle tvätta efter henne och helt enkelt struntat i att ta hand om sin tvätt. Precis som hon har struntat i att lämna tillbaka dvd-filmer hon fick låna till sin son för ett halvår sedan. För vissa människor är gränsen mellan glömska och nonchalans hårfin...
