susieque

För drygt en vecka sedan bad jag att få tillbaka dvd-filmer jag lånat ut till en grannes lille son så att min 10-åriga dotter skulle kunna titta på dem igen. Jag har fortfarande inte fått dem tillbaka. Naturligtvis beror det inte på den lille pojken utan på hans mamma. Min dotter var med mig när jag gick en trappa ner, ringde på dörren och bad att få tillbaka de utlånade filmerna. "Jag ska bara leta rätt på dem. Sedan kommer jag upp med dem", sade grannen då. Dagen därpå påpekade min dotter, med en viss besvikelse i rösten, att det tog lång tid för grannen att hitta filmerna...
Samtidigt vet jag ju att jag får skylla mig själv som varit snäll och lånat ut filmerna till fel person. Visserligen visste jag inte att det var fel person jag lånade ut filmerna till just då. Men det har jag fått veta med besked efteråt. Grannen i fråga har lånat pengar av mig vid några tillfällen. Varje gång har jag fått vänta längre än överrenskommet på att få tillbaka pengarna för att grannen glömt betala tillbaka. Sista gången "glömde" hon betala tillbaka i över två månader. Det har inte handlat om några större summor - högst någon hundralapp - och filmerna är inte heller värda så mycket rent materiellt. Men jag gillar inte att känna mig nonchalerad för det är väl troligt att det är vad det handlar om. Härom veckan hade grannen "glömt" att ta hand om sin tvätt i torkrummet två timmar efter avslutad tvättid. Jag tror hon sett att jag skulle tvätta efter henne och helt enkelt struntat i att ta hand om sin tvätt. Precis som hon har struntat i att lämna tillbaka dvd-filmer hon fick låna till sin son för ett halvår sedan. För vissa människor är gränsen mellan glömska och nonchalans hårfin...