Folktomt
Jag strosade omkring en stund på gator och torg, mötte några förvirrade utländska turister som tydligen inte blivit informerade om att Sverige nästan är helstängt under midsommarhelgen. På stans populäraste plats, där det annars är fullt av folk på uteserveringarna, slog jag mig ner i en trappa vid vattnet och åt en glass och tittade på änderna som simmade förbi med sina små duniga ungar. Det kändes mycket fridfullt, nästan lite religiöst. Och då är ändå midsommarfirandet en hedninsk fruktbarhetsrit från början...
Midsommarafton
För första gången på 16 år har jag firat midsommar utan mina barn. Det känns lite konstigt. Först firade jag jul utan mina barn och nu har jag firat midsommar utan dem. När jag och min man skildes för fem år sedan kom vi överens om att vi skulle fira alla storhelger tillsammans; han, jag och barnen. Det gjorde vi också tills för ett år sedan när han träffade en ny kvinna. Jag har haft ett längre förhållande - och två kortare - sedan vi skildes men det har inte påverkat vårt beslut att fortsätta fira storhelger tillsammans. Men nu har det förändrats. Egentligen är det inget konstig med det, men det är nytt för mig. Jag har alltid velat fira stora helger med mina näraste och käraste och det är mina barn.
Trots allt är jag nöjd med min midsommarafton. Firade den tillsammans med en väninna och hennes dotter. Egentligen skulle vi ha varit en väninna till, men hon ryckte in och jobbade extra. Först kände jag mig väldigt snopen när hon ringde och sa att hon skulle jobba. Till en början hade jag planerat att fira midsommar med en man som jag träffat en hel del i ca en månad, men hans kompisar hade bokat in honom på ett annat midsommarfirande. Sedan ringde min väninna och sa att hon skulle jobba - vilket antiklimax. Nu blev det så att jag trots allt åkte till den andra väninnan. Vi brukar annars inte umgås bara hon och jag eftersom det är den extrajobbande kvinnan och hon som är vänner från början. Men det var roligt att umgås bara hon och jag. Till en början var hennes dotter med, men sedan skulle hon till sin pappa. Jag gillar dottern mycket och det kändes fint att inte fira midsommar helt utan barn.
Det bästa med den här midsommaren är att jag inte kommer vara bakfull som förra året. Då blev det en mycket blöt tillställning och jag mådde inte alls bra på midsommardagen. Kände mig inte som en bra förebild för mina barn. Mina döttrar tyckte synd om mig när jag låg i sängen större delen av dagen och bara fick i mig Ramlösa och Mariekex, men sonen tyckte att jag kunde skylla mig själv. Jag höll med honom även om det kändes bra med döttrarnas medömkan.
Konsten att vara snäll
Skulle jag må bättre om jag inte alltid var så snäll? Det tror jag inte och jag är faktiskt inte alls alltid snäll, men jag försöker vara snäll. Förut var jag snäll och mesig, vågade inte alltid säga ifrån. Nu hoppas jag att jag är snäll men tuff och inte låter någon sätta sig på mig. Det får vara slut med det nu!
Royalist?
Som barn och ung vuxen var jag väldigt intresserad av den svenska kungafamlijen och missade aldrig det årliga programet om det kungliga året som gått. Min mormor, som inte var för monarki, kunde inte förstå varför jag var så intresserad av att titta på kungen, drottningen och deras barn. Mormor brukade berätta följande anekdot för mig när det vankades kungligheter på tv:
När jag var liten så brukade vår familj ofta sova över hos mormor och morfar. Min mormor hade inte påslakan utan körde med överlakan och täcke så man såg tydligt täcket och dess mönster. Jag hade ett rosa täcke med rosor när vi sov hos mormor. En gång hade mormor råkat bädda fel så att hon fått det rosa täcket och jag ett ganska oansenligt gult täcke. Min besvikelse var stor och jag krävde att mormor skulle bädda om sängarna. I ett försök att slippa det sa mormor: "Men det är bara du och kungen som har ett sånt täcke". Det argumentet bet inte på mig som svarade: "Ja siter i kyngen! Ja vill ha ditt täcke!"
Doftkrockar
Inte som andra...
Mina föräldrar berättade inte för mig att min bror var MBD-barn. Först när jag själv förstått att det var något som inte riktigt stämde med min bror och frågade mina föräldrar om det, fick jag veta. Jag vet faktiskt inte om de berättat för honom, men jag är rädd att de inte har det. Min son däremot är väl medveten om att han har diagnosen AS.
Redan när sonen var bebis förstod jag och hans pappa att han inte var som andra småbarn. Han skrek mycket, sov lite och ville ha 100 procents uppmärksamhet hela tiden. På BVC fick vi förstagångsföräldrar inget gehör för vår oro för sonen utvecklades helt normalt fysiskt och motoriskt sett. Först när han nästan var sex år och skulle börja förskoleklass så var det en läkare som lyssnade på oss och tog oss på allvar. Vi fick komma till BUP där man började göra en utredning, men den fullföljdes aldrig. Först som 11-åring fick han sin diagnos. Det var med mycket blandade känslor jag tog emot beskedet. Trots att jag egentligen visste så var det ändå som en chock att få det bekräftat. Alla föräldrar vill ju att deras barn ska vara friska och "som alla andra barn". Jag kände skuld för att min son fått diagnosen AS, på något sätt så måste det ju ha varit mitt fel. Sedan tillkommer känslan av att man inte förstår sitt barn, att man inte orkar ha tillräckligt med tålamod osv.
Samtidigt vet jag att det är min son som har det mest jobbigt. Han känner sig ofta missförstådd när vi andra tycker att han överreagerar eller verkar likgiltig. När han blir ledsen eller arg vet jag inte hur jag ska hjälpa honom att hantera sina känslor. Jag tycker det är jättejobbigt ibland, men samtidigt vet jag att han har det mycket mer jobbigt än vad jag har.
Till hösten ska min son börja på ett gymnasieprogram i Tidaholm för elever med AS. Det är något han ser fram emot och jag tror det kommer bli bra för honom. Vi var där idag och träffade hans klasskamrater, lärare och handledare. Sonen var lugn och glad när vi var där. Själv tyckte jag det var bra att få träffa andra ungdomar med AS och deras föräldrar. Vi pratade inte någonting om hur det är att vara förälder till barn med AS, men bara genom att se och höra dem och deras barn så kände jag en gemenskap med dem. Det kändes bra att alla var i samma situation, både föräldrar och ungdomar.
Det är krävande att ha ett barn med AS. Jag har ofta känt mig väldigt trött och uppgiven, men samtidigt så är det en något som jag inte vill vara utan. Jag vet inte om jag någonsin kommer förstå min son och hans tankar/känslor fullt ut. Samtidigt så vill jag inte vara utan det för han är min son och jag älskar honom precis som han är. Om han inte hade haft AS så skulle han ju inte vara den han är: min älskade son.
Skolavslutning 2010
När jag slutade högstadiet för att börja gymnasiet i en grannkommun kände jag bara lättnad. För mig var det en chans att börja på nytt och jag såg det som en stor fördel att få börja på en annan skola med nya klasskamrater. Visserligen skulle många av mina klasskamrater gå på samma skola, men bara en skulle gå i samma klass. Många i min avslutningsklass från grundskolan var ledsna på avslutningen, men jag kände mig bara lättad. Rent av glad och förväntansfull.
När min dotter kom hem från avslutningen med sin klass och var helt förstörd tyckte jag nästan att hon överdrev. Men när jag funderat lite så kom jag fram till att hon hade all anledning att vara ledsen över att skiljas från sin klass. De har gått tillsammans sedan förskoleklassen, i sju år. Sju år är mer än halva livet när man är 13 år. Min dotter har tillbringat mycket tid tillsammans med sina klasskamrater och hon tycker om många av dem. Så det är inte alls konstigt att hon är ledsen över att behöva skiljas från dem. Jag, som vuxen, vet ju att vänner kommer och går genom livet. Även kärlekar kommer och går, men man lär sig att leva med det. Första gången man upplever det känns det extra jobbigt och man vet inte att det - förhoppningsvis - blir lite lättare med åren.
Seriöst...
...är ett uttryck som dagens tonåringar verkar gilla. Funderar lite på hur omgivningen skulle reagera om jag drabbades av en - mycket - försenad tonårsrevolt. Jag tycker själv inte att jag var särskilt revolutionär som tonåring. Mina föräldrar skulle kanske inte hålla med mig. De sa ofta att de hoppades att jag själv skulle få en dotter som blev lika besvärlig som jag var... Då kontrade jag med: "Det hoppas jag också!" Och jag hoppas fortfarande att mina döttrar ska vara som jag var när de blir tonåringar för då lär jag inte få det så tufft. Lite tuffare än jag var som tonåring får de gärna bli och jag har märkt av lite tonårstendenser hos min äldsta dotter som nu är precis i början av sin tonårstid.
Åter till tonårsrevolten: Jag har ett par jobbiga år bakom mig och de är inte över än. Jag undrar om jag skulle ha lättare att hantera dem - eller i alla fall ifrågasätta dem -om jag varit tonåring idag. Egentligen vill jag inte ha tillbaka min tonårstid för jag upplevde den som jobbig. Å andra sidan har jag ju nu haft några jobbiga år. På något sätt skulle det kännas befriande att vid ett av alla meningslösa möten med arbetsgivaren få reagera som en tonåring. Tänk att få sitta på ett möte och se på de övriga med stora ögon, kantade av tio lager mascara, och säga: "Ah men, seriöst! Orka gå på utredning hos företagshälsovården!" Och sedan himla med ögonen och demonstrativt tugga på ett tuggummi och lägga huvudet och armarna på bordet.
