susieque

Nu är det äntligen sommarlov för mina barn och många andra. Har varit på mina barns skolavslutningar och det var lite speciellt i år eftersom sonen slutade grundskolan och äldsta dottern slutade på mellanstadiet. Båda ska alltså byta skola till hösten: Dottern börjar på högstadiet på kommunens största ort och sonen börjar på gymnasiet ca tio mil hemifrån. Båda två kommer att skiljas från sina klasskamrater. Dottern kommer att börja i en ny klass tillsammans med fem andra från den gamla klassen. Sonen börjar på annan ort och kommer inte ens ha någon han känner på samma skola.
När jag slutade högstadiet för att börja gymnasiet i en grannkommun kände jag bara lättnad. För mig var det en chans att börja på nytt och jag såg det som en stor fördel att få börja på en annan skola med nya klasskamrater. Visserligen skulle många av mina klasskamrater gå på samma skola, men bara en skulle gå i samma klass. Många i min avslutningsklass från grundskolan var ledsna på avslutningen, men jag kände mig bara lättad. Rent av glad och förväntansfull.
När min dotter kom hem från avslutningen med sin klass och var helt förstörd tyckte jag nästan att hon överdrev. Men när jag funderat lite så kom jag fram till att hon hade all anledning att vara ledsen över att skiljas från sin klass. De har gått tillsammans sedan förskoleklassen, i sju år. Sju år är mer än halva livet när man är 13 år. Min dotter har tillbringat mycket tid tillsammans med sina klasskamrater och hon tycker om många av dem. Så det är inte alls konstigt att hon är ledsen över att behöva skiljas från dem. Jag, som vuxen, vet ju att vänner kommer och går genom livet. Även kärlekar kommer och går, men man lär sig att leva med det. Första gången man upplever det känns det extra jobbigt och man vet inte att det - förhoppningsvis - blir lite lättare med åren.