susieque

Jag har varit på bio och sett filmen En enda man (A Single Man). Vilken fantastisk film! Så vacker, så sorglig och så välspelad. Egentligen finns det inga ord som är rätt för att beskriva filmen, man måste se den.
Det finns en man i staden där jag bor som har sett denna film sju gånger. Han säger att filmen handlar om hans liv. Därför kändes det väldigt speciellt när han kom in i biografen strax innan filmen började och satte sig framför alla andra. Under filmen kunde jag inte låta bli att titta på hans huvud i motljus av filmduken. "Så detta är du?" tänkte jag. När filmen var slut ville jag gå fram och ge honom en kram, men jag såg att han var inne i sig själv och ville inte störa.
Det var nog fler som kunde känna igen sig i filmen - jag kunde det. Saknaden efter en älskad person och funderingar på om livet verkligen är värt att fortsätta leva har nog de flesta känt någon gång. Vi är ju alla bara människor.

Sommaren 2003 var jag, min fd man och våra barn på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Då utspelade sig följande händelse:
Barnens pappa hade gått iväg för att köpa ny film till kameran (vi hade ingen digitalkamera). Vi andra väntade på honom på ett ställe. Då kommer det fram en liten ledsen flicka till mig. Jag förstod att hon kommit ifrån dem hon var där tillsammans med. Jag försökte trösta henne och förklara att jag skulle hjälpa henne att få tag i sin familj så fort min man kom tillbaka. Flickan grät och jag kunde inte höra vad hon sade. Kanske pratade hon inte svenska? Jag försökte med engelska och tyska, men då såg flickan helt oförstående ut. Hon verkade däremot förstå när jag pratade svenska så jag fortsatte med det tills barnens pappa kom tillbaka. Jag förklarade situationen för honom och sade, lite diskret: "Jag förstår inte vad hon säger, men hon verkar förstå mig. Hon kanske är utvecklingsstörd." Han vänder sig till flickan och säger något som jag inte hör, sedan säger han: "Så du är från Danmark". Oj, vad jag kände mig dum då!
 Men när jag väl fått klart för mig att flickan var dansk så hade jag inga problem med att förstå vad hon sade. Jag tog med mig flickan till en uppsamlingsplats för borttappade barn. Där ringde personalen till det mobilnummer som stod på flickans arm (vi lyckades inte komma fram på det numret eftersom vi inte kunde landsnumret till Danmark). Flickan och jag väntade tillsammans på hennes föräldrar, som var jätteglada att hitta sin lilla "rymling".
Själv har jag ju många gånger fått höra kommentarer till följd av denna lilla händelse. Nu kan jag för det mesta skilja mellan danskar och utvecklingsstörda, även om mina vänner tvivlar på det ;)

Många gånger under årens lopp har jag funderat på det manliga självförtroendet. Många män har - enligt min åsikt - en överdrivet positiv bild av sig själva. Naturligtvis är det positivt med en bra självförtroende, men det är skillnad på att ha bra självförtroende och helt sakna självdistans.
Nyligen träffade jag på en man när jag var ute på krogen. Vi pratade lite och av någon anledning sa mannen: "Jag är inte bög, men det är många som tror det." Jag hade inte fått intryck av att han var bög och det talade jag om för honom, men kunde inte låta bli att fråga varför många trodde det. "Det är för att jag ser bra ut", svarade han. "Gör du?" tänkte jag, men jag lyckades hålla god min.
På sk dejtingsajter hittar man ofta formuleringar som "Ser bra ut enligt andra" på mäns profiler. Det mest slående med dessa mäns profiler är att de saknar bild så det blir omöjligt att skaffa sig en egen uppfattning om hur "bra" personen ser ut. Jag kan inte heller låta bli och undra vilka "andra" är... Kanske mannens mamma eller en kompis med gravt synfel?

Idag träffade jag en fd kollega som började arbeta på min fd arbetsplats samtidigt som jag. Det var sju år sedan vi började på samma skola. Hon är den enda kollega jag har regelbunden kontakt med. Vi träffas inte ofta, men när vi väl träffas har vi trevligt tillsammans. I dag var vi och åt lunch. Senaste gången vi träffades var på min 40-års dag för nästan tio månader sedan.
En del personer behöver man inte träffa så ofta för att vänskapen ska bestå, men det känns ändå alltid naturligt att träffas. Samtalet tar vid där det slutade sist och det känns inte alls som det har gått lång tid sedan man sist träffades.

Idag har jag varit på en studiedag där både mina nuvarande kollegor och kollegor från min gamla arbetsplats var med. Jag visste redan innan att det skulle innebära ett mindre kraftprov för mig. Den psykiskt sjuka kollegan, som trakasserade mig och starkt bidrog till att jag blev långtidssjukskriven, skulle med all sannorlikhet vara där. När jag vaknade imorse hade jag både yrsel och ont i magen, men bestämde mig för att gå (visste ju att det var psykosomatiska reaktioner).
Den första person jag får syn på redan utanför skolan där vi skulle vara, var naturligtvis den psykiskt sjuka kollegan. Jag kände mig trots allt lugn när jag fick bekräftelse på att hon reagerade precis som jag väntat mig. Hon glodde hatiskt på mig och jag glodde minst lika svart tillbaka. Så länge jag hade henne under uppsikt så kände jag mig ganska säker.
Vad jag däremot inte var beredd på var reaktionerna från de andra fd kollegorna: Några av dem hejade när de såg mig, men de allra flesta låstades inte se mig! Två person gick fram och pratade med mig. En av dem har jag egentligen aldrig arbetat med, men hon har själv varit långtidssjukskriven. Jag kände inte någon större lust att konversera med mina fd kollegor, men den enda som jag inte ens kan tänka mig att hälsa på är den psykiskt sjuka fd kollegan.
Sjukskrivning innebär inte bara en kamp för att orka komma tillbaka till arbetslivet, det innebär tydligen att man blir osynlig och inte längre räknas i mångas ögon...