susieque

Hantverkare är verkligen ett släkte för sig. Det får jag ständigt nya bevis för. Som igår morse då en golvläggare ringde till mig klockan halv åtta på morgonen. "Du skulle ha en ny matta i hallen. Kan jag komma förbi och lägga in den idag?" Vilken franmförhållning! Som om han bara skulle titta förbi på en kopp kaffe... Ingen känsla för att man kan behöva förbereda och plocka undan möbler och saker. Jag har ett skåp i hallen som jag inte kan flytta på själv, utan behöver bärhjälp för att få undan.
När hantverkarna sedan är på plats så tar de över hemmet totalt. Det är maskiner och massa grejer, samt kaffetermosar och mat som glatt ställs in i mitt kylskåp utan att ens fråga om lov först. Man får nästan be om ursäkt för att man finns till och råkar behöva vara i sitt hem. Därför försöker jag fly fältet tillsammans med katterna om det är möjligt. Bo hos någon vän under tiden. Även ett tag efter hantverkarna är klara kan man behöva bo hos någon vän. Hantverkare har en helt annan syn på städning än vad folk i allmänhet har. "Vi städar efter oss", säger de. Detta innebär att de tar med sig de allra största grovsoporna. Sedan får man städa efter dem i minst en vecka innan hemmet är beboligt igen.

Jag var på apoteket för att hämta medicin jag fått utskrivet. När jag blir expedierad får jag frågan: "Hur långt gången är du i graviditeten?" Först förstod jag ingenting, sedan sa jag: "Men jag är inte gravid!" Det blev lite jobbigt både för henne och mig. Jag tyckte hon borde förstått att jag inte var gravid - jag är faktiskt 41 år och hon hade ju sett mitt personnummer...
Det är inte första gången folk tror att jag är gravid trots att jag inte är det. I dagsläget kan jag förstå det eftersom jag är mullig och mycket av hullet sitter runt magen. Men första gången jag fick frågan var när min son var liten och då var jag avsevärt smalare än idag. Kan man inte få ha tjock mage ifred, utan att bli anklagad för att vara gravid?

...det säger jag ibland när jag ska försöka fixa till mig lite. Varje gång jag säger det, tänker jag på trollmamman i "Trolltyg i tomteskogen". Trollmamma står framför spegeln och fäller kommentaren, sedan knyter hon fast en mask i håret. Scenen avslutas med att hon säger: "Nu är jag fin." Resultatet är inte så förtjusande direkt. Sanningen att säga så är det ingen större skillnad mot innan. Misstänker att det är så i mitt fall också... Men frågan är vad det spelar för roll egentligen. Tänker också på vad min kompis pappa sa till henne när hon beklagade sig över att en bikini hon köpt inte satt så bra: "De kvettar la - de ä la ingen som tettar på dej ändå". Nu tror jag ju att han på något sätt ville förklara att det nog bara var hon som tänkte på hur hon så ut i bikinin, men det lät ju inte så bra...
När jag står framför spegeln med intentionen att försöka göra mig fin och sedan inte blir så nöjd med resultatet så försöker jag intala mig att "de kvettar la - de ä la ingen som tettar mej ändå".

Det är många som hittar kärleken på jobbet. Min före detta man, som också är mina barns pappa, och jag arbetade på samma ställe. Vi hade träffats innan, på fester med gemensamma kompisar. Men det var först när vi båda arbetade på samma arbetsplats som det blev något mellan oss. Nu är vi visserligen skilda, men vi var tillsammans i 13 år och vi har tre barn ihop.
Ett år efter skilsmässan blev jag tillsammans med en kollega på skolan där jag jobbade då. I två år var vi tillsammans innan det tog slut. Så här i efterhand så inser jag att det inte var något bra förhållande. Det kändes inte helt bekvämt att kollegor och elever kände till vårt förhållande. Nu har jag också förstått att han satt i system att stöta på sina kollegor till höger och vänster. Jag var inte den första kollegan han hade ett förhållande med och inte den sista heller.
I dagsläget har jag svårt att tänka mig att inleda ett förhållande med någon kollega. Jag kan däremot tänka mig att bli lite hemligt förälskad i - eller attraherad av - en kollega. Det blir roligare och rent av lite spännande att gå till jobbet då.

I veckan har det varit temadag med inriktning värdegrund på skolan där jag jobbar. Det var en intressant dag med olika aktiviteter för de olika årskurserna. Till den årskurs där jag är klasslärare så kom det en kvinna och berättade om sin skoltid. Hon blev mobbad under hela sin skoltid och hon berättade hur de upplevelserna hade präglat henne och hennes liv. Hon berättade mycket engagerat och självutlämnande. Jag tycker att det var starkt gjort av henne att komma ut i klasserna och berätta om sina upplevelser.
Jag blev själv mobbad under hela min grundskoleperiod. Därför kände jag igen mig i mycket av det som kvinnan berättade. Men jag har svårt att tänka mig att lämna ut mig själv på samma sätt som hon gjorde. Den mobbning som jag utsattes för under min uppväxt har jag lagt bakom mig och kommit över. Det är snarare trakasserierna från min fd kollega som ligger för nära inpå för att det skulle kännas okej för mig att berätta om självupplevd mobbning. Kanske kommer jag så småningom att kunna lägga även hennes trakasserier bakom mig, så som jag lagt mobbningen bakom mig. Men jag är inte där än, lång därifrån.
Jag beundrar människor som vågar och orkar berätta för andra om svåra upplevelser som det själv varit med om, för jag vet att det kräver mycket mod att våga lämna ut sig själv och sina känslor.

En kväll för många år sedan satt jag i en fåtölj och fällde ovanstående kommentar. Jag hade nyligen slutat amma min yngsta dotter och drack vin igen för första gången på nästan två år (efter graviditet och amning). Min fd man och min väninna tyckte att jag verkade ganska berusad. Då sa jag dessa ord: "Jag känner ingenting.."
Efter att ha haft ont i ryggen i snart en vecka så har jag ikväll druckit vin. Nu kan jag åter säga: "Jag känner ingenting", för just nu har jag inte alls ont i ryggen.
Även i andra sammanhang kan man ju fälla ovanstående kommentar. Om man skulle hamna i en intim situation med en man som har en mycket liten snopp till exempel... Vilket osökt får mig att tänka på dagens inslag om Poseidon på www.tv4play.se...