Chockerande oblygsel
Jag tycks ha chockerat några av min kollegor idag. En av kollegorna hade börjat med sexualundervisning i en klass och berättade lite om elevernas reaktioner. Eleverna verkade mest intresserade av kondomutdelningen som tydligen ingår i sexualundervisningen. Jag talade då om att jag gett min son kondomer när han bad mig om det (han hade fyllt 15 vid tillfället). Sonen hade också haft lite frågor om användningen och jag hade informerat honom. Det var just den här öppenheten kring frågor om sexualitet som mina kollegor reagerade över. Jag undrar vad som var mest chockerande: att min son vågade fråga mig eller att jag gett honom svar. Jag uppfattas kanske som lite pryd... Men är det fel att barn och ungdomar känner förtroende för sina föräldrar och vågar komma med frågor som rör sexualitet? Jag tycker inte det. Själv har jag aldrig kunnat prata med mina föräldrar om saker som varit viktiga för mig. Jag kände inte tillräckligt förtroende för dem. Jag vill att mina barn ska kunna komma till mig och prata i livets alla situationer. Och jag tror faktiskt att jag lyckats med det.
Sankt Stefan
Nästan varje år besöker jag hans grav när jag är hos mina föräldrar. Min klasskamrat hette Stefan. Han var lite speciell, men en go kille. När vår klass skiljdes åt för att börja på gymnasiet var det inte alla gamla klasskamrater som behagade heja på mig. Men Stefan hejade alltid och ville gärna prata när vi sågs. Jag uppfattade Stefan som en trevlig och okomplicerad kille. Hans plötsliga död kom som en chock för mig. Många av våra gamla klasskamrater var med på hans begravning, men inte jag. Ett par år efter hans död träffade jag hans föräldrar på en gammeldanskurs. Det kändes väldigt jobbigt. Jag visste inte hur jag skulle reagera, vad jag skulle säga till dem. Jag kände mig skyldig dem en ursäkt; Jag levde ju, men deras son var död. Och ändå hade jag ingenting med Stefans död att göra.
Nu är min son lika gammal som Stefan var när han dog. Jag vill inte ens tänka tanken att min son skulle råka ut för samma öde som Stefan. Som förälder är min största mardröm att mista något av mina barn. Jag tänker på vad Stefans föräldrar har gått miste om och vad Stefan inte fick uppleva. Samtidigt känner jag tacksamhet för det jag har.
Stefan - jag glömmer dig aldrig!
The one and only - Tomas Ledin
Tittade på Lotta på Liseberg nyss, där Tomas Ledin var med. Vet inte hur många live-konserter jag varit på där han spelat. För mig har Tomas Ledin alltid varit en speciell artist.
Dagen tv-program fick mig att tänka på en händelse som inträffade för tio år sedan: När min yngsta dotter var bebis, ammade jag ofta henne framför tv:n. Vid ett tillfälle tittade jag på en repris av Allsång på Skansen. Min äldsta dotter ville titta på en videofilm och var inte helt nöjd med att mamma ville titta på tv. Men plötsligt hajade hon till, när Lasse Berghagen presenterade Tomas Ledin. "Tomas Lady", sa hon. "Nej, Tomas Ledin, heter han", sa jag då. "Det är en farbror som sjunger. Mamma tycker att han är bra". Samtidigt kom Tomas Ledin in på scen och han hann inte ta en ton innan min äldsta dottern sade: "Det tycker inte jag - han är ju inte ens snygg!". Och då var hon bara fyra och ett halvt år...
