susieque

Samma dag som jag fick mitt körkort - den 28 juni 1988 - fick jag veta att en fd klasskompis till mig kört ihjäl sig. Han körde ihjäl sig på midsommarafton. Jag hade läst om olyckan i tidningen, men visste inte att det var han som förolyckats. Det fick jag veta av vår klassföreståndare från nian, tillika min granne.
Nästan varje år besöker jag hans grav när jag är hos mina föräldrar. Min klasskamrat hette Stefan. Han var lite speciell, men en go kille. När vår klass skiljdes åt för att börja på gymnasiet var det inte alla gamla klasskamrater som behagade heja på mig. Men Stefan hejade alltid och ville gärna prata när vi sågs. Jag uppfattade Stefan som en trevlig och okomplicerad kille. Hans plötsliga död kom som en chock för mig. Många av våra gamla klasskamrater var med på hans begravning, men inte jag. Ett par år efter hans död träffade jag hans föräldrar på en gammeldanskurs. Det kändes väldigt jobbigt. Jag visste inte hur jag skulle reagera, vad jag skulle säga till dem. Jag kände mig skyldig dem en ursäkt; Jag levde ju, men deras son var död. Och ändå hade jag ingenting med Stefans död att göra.
Nu är min son lika gammal som Stefan var när han dog. Jag vill inte ens tänka tanken att min son skulle råka ut för samma öde som Stefan. Som förälder är min största mardröm att mista något av mina barn. Jag tänker på vad Stefans föräldrar har gått miste om och vad Stefan inte fick uppleva. Samtidigt känner jag tacksamhet för det jag har.
Stefan - jag glömmer dig aldrig!