Imorgon är en annan dag...

... eller vad jag nu tänkte när jag fick ett nytt bankkort med posten. Bankkortet skulle aktiveras innan det var klart att användas och det gamla kasseras. Men det orkade jag ju inte göra samma dag som kortet kommit. Därför inträffade följande idag: Jag stod vid bankomaten och försökte ta ut pengar, men automaten visade ett meddelande om tekniskt fel. Jag trodde naturligtvis att det var något tillfälligt fel så jag tänkte glatt att jag ju kunde betala med kortet. Glad i hågen gick jag in i affären och plockade till mig det jag skulle köpa, lämnade bankkort och körkort till kassapersonalen. "Det går inte att genomföra köpet. Det står att ditt kort är ogiltligt", sa tjejen i kassan. Först stod jag och kände mig som ett stort frågetecken, sedan kom jag på att det låg ett nytt bankkort hemma. Efter att ha bett  om ursäkt gick jag med blossande kinder ut ur affären. Gud, vad pinsamt!! Vad göra? Jo, jag tog första bästa buss hem, sprang upp till lägenheten och satte på datorn. Sedan letade jag upp det nya bankkortet och registrerade det via bankens hemsida. Ut igen och tog nästa buss till stan och tillbaka till butiken (men jag tog vägen om bankomaten för säkerhets skull). Puh! Kanske har jag lärt mig något genom detta. Just nu känns det som att jag alltid kommer aktivera nya bankkort så fort jag fått dem. Okej, imorgon är en annan dag, men vänta inte alltid till imorgon med att ta tag i saker!


Irritation

Jag känner hur irritationen växer när jag är och fredagshandlar på stormarknaden. Jag försöker kryssa fram med kundvagnen mellan andra kunder med kundvagnar. Det blir ständigt stopp - oftast orsakat av pensionärer. Pensionärer som varken ser eller hör, till synes totalt oberörda av världen runt omkring. Jag svär tyst över alla pensionärer som tvunget måste handla på fredag eftermiddag. De har ju hela dagarna och hela veckan på sig att handla, men de måste nödvändigtvis ge sig ut på fredag eftermiddag och trängas! Arbetar man hela dagarna har man svårt att komma ifrån och handla på andra tider än eftermiddagar och kvällar. Jag tar mig långsamt igenom affären och plockar ner mina saker i vagnen. Jag känner mig mer och mer irriterad. Nu har jag blivit varm och svettig också. Äntligen är jag ute ur affären, men än är pärsen inte över. Nu ska jag släpa mina tunga kassar till busshållplatsen och vänta på bussen. När bussen äntligen kommer är den naturligtvis proppfull och jag får stå med mina kassar. Inte är jag mindre svettig heller. Efter ett bussbyte och ytterligare en resa på en fullsatt buss är jag äntligen hemma. Väl uppe i lägenheten på tredje våningen utan hiss, vill jag bara skrika! Skulle jag träffa på vissa personer så vore risken för mord stor. Men jag samlar ihop mig och packar upp mina varor, ställer in i kylen, frysen och skafferiet. Mina vedermödor är över för den här gången.

RSS 2.0