susieque

Sommaren 2003 var jag, min fd man och våra barn på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Då utspelade sig följande händelse:
Barnens pappa hade gått iväg för att köpa ny film till kameran (vi hade ingen digitalkamera). Vi andra väntade på honom på ett ställe. Då kommer det fram en liten ledsen flicka till mig. Jag förstod att hon kommit ifrån dem hon var där tillsammans med. Jag försökte trösta henne och förklara att jag skulle hjälpa henne att få tag i sin familj så fort min man kom tillbaka. Flickan grät och jag kunde inte höra vad hon sade. Kanske pratade hon inte svenska? Jag försökte med engelska och tyska, men då såg flickan helt oförstående ut. Hon verkade däremot förstå när jag pratade svenska så jag fortsatte med det tills barnens pappa kom tillbaka. Jag förklarade situationen för honom och sade, lite diskret: "Jag förstår inte vad hon säger, men hon verkar förstå mig. Hon kanske är utvecklingsstörd." Han vänder sig till flickan och säger något som jag inte hör, sedan säger han: "Så du är från Danmark". Oj, vad jag kände mig dum då!
 Men när jag väl fått klart för mig att flickan var dansk så hade jag inga problem med att förstå vad hon sade. Jag tog med mig flickan till en uppsamlingsplats för borttappade barn. Där ringde personalen till det mobilnummer som stod på flickans arm (vi lyckades inte komma fram på det numret eftersom vi inte kunde landsnumret till Danmark). Flickan och jag väntade tillsammans på hennes föräldrar, som var jätteglada att hitta sin lilla "rymling".
Själv har jag ju många gånger fått höra kommentarer till följd av denna lilla händelse. Nu kan jag för det mesta skilja mellan danskar och utvecklingsstörda, även om mina vänner tvivlar på det ;)