susieque

Idag har jag varit på en studiedag där både mina nuvarande kollegor och kollegor från min gamla arbetsplats var med. Jag visste redan innan att det skulle innebära ett mindre kraftprov för mig. Den psykiskt sjuka kollegan, som trakasserade mig och starkt bidrog till att jag blev långtidssjukskriven, skulle med all sannorlikhet vara där. När jag vaknade imorse hade jag både yrsel och ont i magen, men bestämde mig för att gå (visste ju att det var psykosomatiska reaktioner).
Den första person jag får syn på redan utanför skolan där vi skulle vara, var naturligtvis den psykiskt sjuka kollegan. Jag kände mig trots allt lugn när jag fick bekräftelse på att hon reagerade precis som jag väntat mig. Hon glodde hatiskt på mig och jag glodde minst lika svart tillbaka. Så länge jag hade henne under uppsikt så kände jag mig ganska säker.
Vad jag däremot inte var beredd på var reaktionerna från de andra fd kollegorna: Några av dem hejade när de såg mig, men de allra flesta låstades inte se mig! Två person gick fram och pratade med mig. En av dem har jag egentligen aldrig arbetat med, men hon har själv varit långtidssjukskriven. Jag kände inte någon större lust att konversera med mina fd kollegor, men den enda som jag inte ens kan tänka mig att hälsa på är den psykiskt sjuka fd kollegan.
Sjukskrivning innebär inte bara en kamp för att orka komma tillbaka till arbetslivet, det innebär tydligen att man blir osynlig och inte längre räknas i mångas ögon...