Inte som andra...
Alla har vi väl någon gång känt oss lite annorlunda och utanför. Tvivlat på om vi verkligen är som alla andra "normala". Jag har två personer i min närhet som verkligen är annorlunda - min son och min bror. Min son fick för fem år sedan diagnosen Aspergers syndrom, AS, och min bror var ett sk MBD-barn. MBD finns inte längre som begrepp eller diagnos, så vad han skulle få för diagnos idag vet jag inte. Min egen gissning är att det nog skulle bli AS och ADHD. Jag känner igen mycket av min bror i min son.
Mina föräldrar berättade inte för mig att min bror var MBD-barn. Först när jag själv förstått att det var något som inte riktigt stämde med min bror och frågade mina föräldrar om det, fick jag veta. Jag vet faktiskt inte om de berättat för honom, men jag är rädd att de inte har det. Min son däremot är väl medveten om att han har diagnosen AS.
Redan när sonen var bebis förstod jag och hans pappa att han inte var som andra småbarn. Han skrek mycket, sov lite och ville ha 100 procents uppmärksamhet hela tiden. På BVC fick vi förstagångsföräldrar inget gehör för vår oro för sonen utvecklades helt normalt fysiskt och motoriskt sett. Först när han nästan var sex år och skulle börja förskoleklass så var det en läkare som lyssnade på oss och tog oss på allvar. Vi fick komma till BUP där man började göra en utredning, men den fullföljdes aldrig. Först som 11-åring fick han sin diagnos. Det var med mycket blandade känslor jag tog emot beskedet. Trots att jag egentligen visste så var det ändå som en chock att få det bekräftat. Alla föräldrar vill ju att deras barn ska vara friska och "som alla andra barn". Jag kände skuld för att min son fått diagnosen AS, på något sätt så måste det ju ha varit mitt fel. Sedan tillkommer känslan av att man inte förstår sitt barn, att man inte orkar ha tillräckligt med tålamod osv.
Samtidigt vet jag att det är min son som har det mest jobbigt. Han känner sig ofta missförstådd när vi andra tycker att han överreagerar eller verkar likgiltig. När han blir ledsen eller arg vet jag inte hur jag ska hjälpa honom att hantera sina känslor. Jag tycker det är jättejobbigt ibland, men samtidigt vet jag att han har det mycket mer jobbigt än vad jag har.
Till hösten ska min son börja på ett gymnasieprogram i Tidaholm för elever med AS. Det är något han ser fram emot och jag tror det kommer bli bra för honom. Vi var där idag och träffade hans klasskamrater, lärare och handledare. Sonen var lugn och glad när vi var där. Själv tyckte jag det var bra att få träffa andra ungdomar med AS och deras föräldrar. Vi pratade inte någonting om hur det är att vara förälder till barn med AS, men bara genom att se och höra dem och deras barn så kände jag en gemenskap med dem. Det kändes bra att alla var i samma situation, både föräldrar och ungdomar.
Det är krävande att ha ett barn med AS. Jag har ofta känt mig väldigt trött och uppgiven, men samtidigt så är det en något som jag inte vill vara utan. Jag vet inte om jag någonsin kommer förstå min son och hans tankar/känslor fullt ut. Samtidigt så vill jag inte vara utan det för han är min son och jag älskar honom precis som han är. Om han inte hade haft AS så skulle han ju inte vara den han är: min älskade son.
Mina föräldrar berättade inte för mig att min bror var MBD-barn. Först när jag själv förstått att det var något som inte riktigt stämde med min bror och frågade mina föräldrar om det, fick jag veta. Jag vet faktiskt inte om de berättat för honom, men jag är rädd att de inte har det. Min son däremot är väl medveten om att han har diagnosen AS.
Redan när sonen var bebis förstod jag och hans pappa att han inte var som andra småbarn. Han skrek mycket, sov lite och ville ha 100 procents uppmärksamhet hela tiden. På BVC fick vi förstagångsföräldrar inget gehör för vår oro för sonen utvecklades helt normalt fysiskt och motoriskt sett. Först när han nästan var sex år och skulle börja förskoleklass så var det en läkare som lyssnade på oss och tog oss på allvar. Vi fick komma till BUP där man började göra en utredning, men den fullföljdes aldrig. Först som 11-åring fick han sin diagnos. Det var med mycket blandade känslor jag tog emot beskedet. Trots att jag egentligen visste så var det ändå som en chock att få det bekräftat. Alla föräldrar vill ju att deras barn ska vara friska och "som alla andra barn". Jag kände skuld för att min son fått diagnosen AS, på något sätt så måste det ju ha varit mitt fel. Sedan tillkommer känslan av att man inte förstår sitt barn, att man inte orkar ha tillräckligt med tålamod osv.
Samtidigt vet jag att det är min son som har det mest jobbigt. Han känner sig ofta missförstådd när vi andra tycker att han överreagerar eller verkar likgiltig. När han blir ledsen eller arg vet jag inte hur jag ska hjälpa honom att hantera sina känslor. Jag tycker det är jättejobbigt ibland, men samtidigt vet jag att han har det mycket mer jobbigt än vad jag har.
Till hösten ska min son börja på ett gymnasieprogram i Tidaholm för elever med AS. Det är något han ser fram emot och jag tror det kommer bli bra för honom. Vi var där idag och träffade hans klasskamrater, lärare och handledare. Sonen var lugn och glad när vi var där. Själv tyckte jag det var bra att få träffa andra ungdomar med AS och deras föräldrar. Vi pratade inte någonting om hur det är att vara förälder till barn med AS, men bara genom att se och höra dem och deras barn så kände jag en gemenskap med dem. Det kändes bra att alla var i samma situation, både föräldrar och ungdomar.
Det är krävande att ha ett barn med AS. Jag har ofta känt mig väldigt trött och uppgiven, men samtidigt så är det en något som jag inte vill vara utan. Jag vet inte om jag någonsin kommer förstå min son och hans tankar/känslor fullt ut. Samtidigt så vill jag inte vara utan det för han är min son och jag älskar honom precis som han är. Om han inte hade haft AS så skulle han ju inte vara den han är: min älskade son.
Kommentarer
Trackback
