susieque

Under min sjukskrivningsperiod har jag tydligt fått klart för mig vilka som är mina vänner och vilka som inte är det. Ganska få personer har stått vid min sida under hela min jobbiga tid, men dessa är mer än guld värda för mig. Jag kan bara hoppas att jag någon gång får återgälda vad de gjort för mig, att jag kan ge dem stöd när de behöver det. Jag skulle inte tveka en sekund!
Samtidigt har jag också förstått vilka som inte är några riktiga vänner. Falska vänner är värre än fiender eftersom de ger en knivstick i ryggen när man minst anar det. De som inte vill/kan/orkar ställa upp på sina vänner när de verkligen behöver dem, klarar man sig utan. Jag har slutat anstränga mig för dem som inte orkar bry sig när det gäller mig. Man kan växa ifrån sina vänner för att man t ex inte längre har samma intressen eller inte är i samma skede av livet. Ett smidigt - men falskt sätt - är då att undvika dem, komma på ursäkter för att inte träffas osv. Men det kanske trots allt är bäst att vara ärlig och säga att man inte är intresserad av att umgås för att man inte har något gemensamt längre.
Jag har lärt mig att inte anstränga mig och ödsla tid på personer som inte är beredda att erbjuda den typ av vänskap jag vill ha och de som inte orkar vara vänliga och trevliga. Jag försöker att vara snäll och vänlig mot alla. Försöker också tänka på att ge beröm och positiva kommentarer. Har jag ingenting positivt att säga håller jag hellre tyst. Jag lyckas inte alltid, men jag försöker.