susieque

Jag har två katter, Ernst och Majsan. Majsan har jag bloggat om tidigare så nu är det Ernst tur.
 För snart fem år sedan, när jag låg i skilsmässa, fick jag vetskap om Ernst existens. Då var han en liten kattunge och för liten för att flytta ifrån sin mamma och sina kattsystrar. Så långt tillbaka som jag kan minnas så har jag velat ha en egen katt. Men mina föräldrar ville inte ha något husdjur och inte min fd man heller. Nu när jag skulle flytta till ett eget boende igen var det är perfekt läge att skaffa katt. Eftersom mina barn skulle bo kvar hos sin pappa så kände jag att jag behövde någon att ta hand om.
 Det visade sig att Ernst inte är så förtjust i att bli omhändertagen, han är inte mycket för att kela och vara sällskaplig. Att bli upplyft i famnen för lite fysisk närhet gillar han inte alls utan blir stel som en pinne och jamar ynkligt. Han tycker inte om när jag får besök - med undantag av barnen. Så fort det ringer på dörren slinker han in under sängen eller soffan och stannar i de flesta fall där till besöket har gått. Trodde han skulle bli lite mer kelen och mindre mesig när han blivit kastrerad, men det blev ingen skillnad alls.
Ernst älskar att krypa in i garderober och skåp och lägga sig. Där känner han sig trygg och ligger kvar t o m om jag dammsuger. Annars är dammsugaren en mycket farlig tingest tycker Ernst, men en gång vågade han fräsa åt dammsugaren när den var avstängd.
Jag misstänker starkt att Ernst är Sveriges mesigaste katt. Men ibland kan han vara riktigt sällskaplig och komma till mig när jag sitter i soffan eller ligger i sängen och vilja bli klappad. Han märker också när jag inte mår bra, då kommer han och lägger tassarna i mitt knä och jamar lite som för att försöka trösta mig.
Kanske är Ernst inte mesig utan bara förståndig som lever efter mottot: "Hellre fly än illa fäkta" :)