Manslukerskan
Under min ungdom - när jag var i åldern 17-22 år - avverkade jag killar i en ganska rask takt. Två och en halv månad per kille var praxis. Min pappa var inte så förtjust i det. Han kallade mig manslukerskan. Ett ganska passande epitet kan jag tycka så här i efterhand... När jag första gången släpade hem mina barns blivande pappa till mina föräldrar var min far inte särskilt imponerad. Han tyckte inte att det var någon större idè att skriva ner den nye killens telefonnummer. Det skulle ju ändå ta slut rätt snart, resonerade min far. Men den gången fick farsan fel: det höll i 13 år.
Efter skilsmässan har det inte förekommit så många män. Fyra under sex år, för att vara exakt. Och en av dem var jag tillsammans med i två år. De andra förhållandena har varit i ca ett halvår vardera. Jag är inte mycket till manslukerska längre. Det beror nog på att jag inte är ung och vacker längre. Nu är jag bara och.
