susieque

I samband med det fruktansvärda som inträffat i Norge har Sverige och svenskarna visat Norge sitt stöd. Många var vi som deltog i den tysta minuten för de dödade. Ljus har tänds och böner har sänds iväg som stöd för Norge och dess folk. Medmännsklighet har visats tydligt och öppet. Men hur ansträngande är det egentligen att stå still en minut och tänka på de som dött? Tänder ljus och ber böner gör många varje dag. Var finns vår medmännsklighet när det gäller vår nästa? Den lilla, utsatta människan i vår närhet, vem hjälper henne? Inte så många, det har jag fått ytterligare bevis på idag. För ca en timme sedan låg det en kvinna på gräsmattan utanför hyreshuset där jag bor. Folk gick och körde förbi henne och tittade. Ingen stannade för att fråga hur hon mådde. En taxibil stod utanför min port med en chaufför utan kund. Jag skulle duscha, men ringde polisen och rapporterade läget. Väntade lite och såg fler människor som åkte och promenerade förbi kvinnan utan att stanna. Då slet jag upp mina gårdagens smutsiga kläder ur tvättkorgen, tog på mig dem och gick ut till kvinnan. Hon låg där på gräset och sov med väskan och glasögonen bredvid sig. Hon luktade alkohol lång väg, men var relativt välklädd, inte nerspydd eller nerkissad. Ibland öppnade hon ögonen och jag för försökte få kontakt med henne, men hon verkade varken se eller höra mig. Bilar och gående fortsatte passera mig och kvinnan. Jag fick många konstiga blickar. När jag suttit hos kvinnan i tio minuter ringde jag polísen igen. Då blev det plötsligt fart när de förstod att jag väntade hos kvinnan. Inom fem minuter var en bil med två poliser på plats och jag kunde gå upp och duscha.
Jag vill inte ha beröm för mitt handlande eller försöka framhäva mig själv. Att ringa ett samtal till polisen är ingen större bedrift. Kvinnan var full, men hon hade lika gärna kunnat vara sjuk. Jag vill själv inte hamna i en utsatt situation där ingen bryr sig om att se efter hur jag mår. Vill du?