susieque

Idag är det den 22 mars. Det var min farmors födelsedag. Om hon levt så hade hon fyllt 91 år idag. Det är ett och ett halvt år sedan hon dog. Jag har många fina minnen av min farmor och vi stod varandra nära. Jag kände större samhörighet med henne än med mina föräldrar. Trots mina fina minnen saknar jag farmor jättemycket vissa dagar. Jag drömmer om henne återkommande.
Min farmor har nog varit min största supporter och stöttat mig även då mina föräldrar inte har gjort det. När jag sökte till lärarhögskolan och så småningom också kom in så tyckte inte mina föräldrar att det var en utbildning att satsa på. De tyckte att jag skulle bli "något riktigt" istället. Men farmor stöttade mig helhjärtat. Den enda person som tog beskedet om min skilsmässa lugnt var farmor. "Om det är något som du undrar över eller vill prata om så kom till mig. Jag har skilt mig två gånger så jag vet hur det är." Farmor träffade sitt livs kärlek först när hon var i 45-års åldern, gifte om sig för tredje gången och fick 25 år tillsammans med honom.
Jag har alltid varit stolt över min farmor. Hon var noga med sitt utseende och sin klädsel. Mina kompisar tyckte att farmor var modern - hon hade jeans trots att hon var över 65! Farmor var inte bara cool och hängde med sin tid. Hon var en stark och självständig kvinna. I mitten på 1940-talet skilde hon sig från sin alkoholiserade man och försörjde sig och sin son ensam. Senare blev hon lämnad av sin andre man, men lyckades behålla huset.
Farmor älskade verkligen sitt hus. Hon bodde där i över 50 år. Jag misstänker att hon gav upp när hon insåg att hon var tvungen att flytta ifrån sitt hus och sälja det. Hon dog två månader efter att husförsäljningen var klar.
I mitt hem har jag en del av hennes möbler och saker. På det viset finns hon runtomkring mig hemma. Men jag har henne alltid med mig, i mitt hjärta. Så här vill jag helst minnas farmor: I solen på altanen till hennes hus.