susieque

I vintras hjälpte jag och min sambo en kvinna att ringa efter taxi. Kvinnan hade ingen mobiltelefon - döm om vår förvåning! Kvinnan var från Mariestad och på besök hos sin särbo i Borås. Kvinnan hade tagit sitt pick och pack och lämnat mannen. Nu skulle hon övernatta hos en väninna i en annan del av staden. Av kvinnans beskrivning att döma så var mannen inte någon trevlig typ. Min sambo och jag väntade på taxin tillsammans med kvinnan. Vi hoppades att mannen skulle hålla sig borta från gatan och kvinnan om vi stannade kvar hos henne. Jag gav henne rådet att hålla sig ifrån honom i fortsättningen, vilket hon sade att hon skulle göra.
Tidigare ikväll såg jag samma kvinna stå med sina tillhörigheter och vänta på taxi igen. Hon hade uppenbarligen återvänt till mannen och var på väg från honom igen. Det kanske inte var första gången sedan i vintras heller, vad vet jag? Hur många gånger kan en människa - frivilligt - göra om samma misstag?

Dricker lite rödvin så här på fredagskvällen. Efter att inte ens ha druckit ett glas känner jag mig redan lite yr. Och även inspirerad att blogga lite om vin.
Vad är ett bra vin? Ja, det är väl framför allt en subjektiv bedömning. En riktig vinkännare vet ju vad som verkligen ÄR ett bra vin. Men det är ju inte säkert att du eller jag delar dennes uppfattning. Jag tycker att ett bra vin är ett vin som jag tycker är gott. Är det dessutom prisvärt tycker jag det är ett plus. En del människor anser att ju högre alkoholhalt ett vin har, dessto bättre är det. Sedan finns de som inte bryr sig så mycket om hur vinet smakar. Det viktigaste är att det är billigt eller att man blir full. Eller som min fd svärmor brukade säga: "Bara det rusar".
Det vin jag dricker idag tycker jag är gott. Det kostar 154 kr för en bag-in-box och alkoholhalten är 14 procent. Ett bra vin.

Det finns inte bara Mercederz-bögar - det finns BMW-bögar också. 
Majoriteten av ägare till dessa bilar tror sig stå över alla trafikregler. De kör och parkerar hur de vill, utan minsta hänsyn till andra trafikanter. Vet inte hur många gånger jag har varit nära att bli påkörd av eller krocka med en MB eller BMW. Mycket ofta beror det på att dessa bilmärken tycks sakna blinkers. Alternativt kan det vara så att förarna inte vet hur man använder sådana. Jag misstänker att blinkers tillhör extra extrautrustning på MB och BMW. Eftersom jag saknar telepatisk förmåga och inte heller kan se in i framtiden, uppskattar jag medtrafikanter som använder blinkers. Hur ska jag annars veta om bliföraren framför mig ska svänga till höger eller vänster, alternativt, fortsätta rakt fram?
Och så var det parkering av MB och BMW. Som ägare och förare till dessa bilmärken får man parkera var som helst och hur som helst. Parkeringsförbud och lastzoner - inga problem! Klarar man inte att fickparkera använder man utan tvekan två markerade platser. Och för att minimera risken för repor i lacken använder man två parkeringsrutor. Det mest praktiska är annars att använda sig av handikapplatser för de ligger ju så bra till. Förvånadsvärt många rörelsehindrade och handikappade tycks köra MB och BMW. Dessvärre tror jag att handikappet rör sig på det mentala planet hos dessa.

För drygt en vecka sedan bad jag att få tillbaka dvd-filmer jag lånat ut till en grannes lille son så att min 10-åriga dotter skulle kunna titta på dem igen. Jag har fortfarande inte fått dem tillbaka. Naturligtvis beror det inte på den lille pojken utan på hans mamma. Min dotter var med mig när jag gick en trappa ner, ringde på dörren och bad att få tillbaka de utlånade filmerna. "Jag ska bara leta rätt på dem. Sedan kommer jag upp med dem", sade grannen då. Dagen därpå påpekade min dotter, med en viss besvikelse i rösten, att det tog lång tid för grannen att hitta filmerna...
Samtidigt vet jag ju att jag får skylla mig själv som varit snäll och lånat ut filmerna till fel person. Visserligen visste jag inte att det var fel person jag lånade ut filmerna till just då. Men det har jag fått veta med besked efteråt. Grannen i fråga har lånat pengar av mig vid några tillfällen. Varje gång har jag fått vänta längre än överrenskommet på att få tillbaka pengarna för att grannen glömt betala tillbaka. Sista gången "glömde" hon betala tillbaka i över två månader. Det har inte handlat om några större summor - högst någon hundralapp - och filmerna är inte heller värda så mycket rent materiellt. Men jag gillar inte att känna mig nonchalerad för det är väl troligt att det är vad det handlar om. Härom veckan hade grannen "glömt" att ta hand om sin tvätt i torkrummet två timmar efter avslutad tvättid. Jag tror hon sett att jag skulle tvätta efter henne och helt enkelt struntat i att ta hand om sin tvätt. Precis som hon har struntat i att lämna tillbaka dvd-filmer hon fick låna till sin son för ett halvår sedan. För vissa människor är gränsen mellan glömska och nonchalans hårfin...

Jag tycks ha chockerat några av min kollegor idag. En av kollegorna hade börjat med sexualundervisning i en klass och berättade lite om elevernas reaktioner. Eleverna verkade mest intresserade av kondomutdelningen som tydligen ingår i sexualundervisningen. Jag talade då om att jag gett min son kondomer när han bad mig om det (han hade fyllt 15 vid tillfället). Sonen hade också haft lite frågor om användningen och jag hade informerat honom. Det var just den här öppenheten kring frågor om sexualitet som mina kollegor reagerade över. Jag undrar vad som var mest chockerande: att min son vågade fråga mig eller att jag gett honom svar. Jag uppfattas kanske som lite pryd... Men är det fel att barn och ungdomar känner förtroende för sina föräldrar och vågar komma med frågor som rör sexualitet? Jag tycker inte det. Själv har jag aldrig kunnat prata med mina föräldrar om saker som varit viktiga för mig. Jag kände inte tillräckligt förtroende för dem. Jag vill att mina barn ska kunna komma till mig och prata i livets alla situationer. Och jag tror faktiskt att jag lyckats med det.

Tittade på Lotta på Liseberg nyss, där Tomas Ledin var med. Vet inte hur många live-konserter jag varit på där han spelat. För mig har Tomas Ledin alltid varit en speciell artist.
 Dagen tv-program fick mig att tänka på en händelse som inträffade för tio år sedan: När min yngsta dotter var bebis, ammade jag ofta henne framför tv:n. Vid ett tillfälle tittade jag på en repris av Allsång på Skansen. Min äldsta dotter ville titta på en videofilm och var inte helt nöjd med att mamma ville titta på tv. Men plötsligt hajade hon till, när Lasse Berghagen presenterade Tomas Ledin. "Tomas Lady", sa hon. "Nej, Tomas Ledin, heter han", sa jag då. "Det är en farbror som sjunger. Mamma tycker att han är bra". Samtidigt kom Tomas Ledin in på scen och han hann inte ta en ton innan min äldsta dottern sade: "Det tycker inte jag - han är ju inte ens snygg!". Och då var hon bara fyra och ett halvt år...

Under min ungdom - när jag var i åldern 17-22 år - avverkade jag killar i en ganska rask takt. Två och en halv månad per kille var praxis. Min pappa var inte så förtjust i det. Han kallade mig manslukerskan. Ett ganska passande epitet kan jag tycka så här i efterhand... När jag första gången släpade hem mina barns blivande pappa till mina föräldrar var min far inte särskilt imponerad. Han tyckte inte att det var någon större idè att skriva ner den nye killens telefonnummer. Det skulle ju ändå ta slut rätt snart, resonerade min far. Men den gången fick farsan fel: det höll i 13 år.
Efter skilsmässan har det inte förekommit så många män. Fyra under sex år, för att vara exakt. Och en av dem var jag tillsammans med i två år. De andra förhållandena har varit i ca ett halvår vardera. Jag är inte mycket till manslukerska längre. Det beror nog på att jag inte är ung och vacker längre. Nu är jag bara och.